VÄJER INTE FÖR EROTIK & ÄCKEL Karin Johannissons forskning handlar om våra tabun

Karin Johannisson är en professor med ett passionerat intresse för våra kroppars historia. Hon säger att vår tids främsta tabun inte gäller sexualitet utan våra kroppars ljud, lukt och förfall. En gång i tiden ville hon bli sjuksköterska.

”Egentligen hade jag velat bli laboratorieassistent. Eller sjuksköterska«, säger Karin Johannisson.

Aldrig läkare. Lite oväntat kanske för att komma från en professor i idé- och lärdomshistoria som har gjort sig känd för sina analyser av kroppen och sjukligheten.

I barndomen förknippades läkaryrket med sorg.

? Mamma läste medicin i Tyskland, men var tvungen att avbryta sina studier när kriget bröt ut. Mina syskon och jag är uppvuxna med hennes sorg över att hon aldrig blev färdig läkare.

Kvar av den ouppfyllda läkardrömmen fanns en stor svart låda med insidan klädd i grön sammet. Inuti låg dissektionsbestick som satte barnens fantasier i rörelse.

Karin Johannisson har skrivit böcker som Den mörka kontinenten, Kroppens tunna skal och nu senast Tecknen ? läkaren och konsten att läsa kroppar. Hon forskar i vad våra kroppar och våra sjukdomar säger om oss själva och vår samtid. Om vilka hemligheter de tunna skalen gömmer.

Att träffa henne är att knappt hinna presentera sig förrän man finner sig inbegripen i samtal om betydelsen av människans olika livsvillkor och vad mäns blickar på kvinnokroppen gör med oss kvinnor. För att i nästa stund vandra runt och prata växter i den uppenbart vårdade trädgården.

Hon har varit professor vid Uppsala universitet i 15 år. Det var knappast tal om annat än att hon skulle bli akademiker. Kraven från pappa professorn var höga. Hennes storasyster blev verkligen läkare och hennes äldre bror är professor i företagsekonomi. Själv hade hon tänkt läsa litteraturhistoria, men någon sa att idéhistoria var roligt så hon valde det i stället.

? Jag visste direkt att det var mitt ämne, säger hon.

Hon växte upp i Göteborg och var ung under det politiskt medvetna 60-talet. En läsande, pratande och social person beskriver hon sig som. Vid 21 års ålder flyttade hon med sin nyblivne make till en studentlägenhet i Uppsala på två rum. Fast de bodde bara i ett.

? Vi ville visa att vi inte var infångade i materialistiska ting och tyckte inte att vi behövde mer än ett rum.

Det är 40 år sedan. Nu är hon en storkonsument som så många andra, säger hon. Tycker om att resa, och lägger gärna pengar på att förändra den vackra gamla villan med den persiska trädgården. Men Karin Johannisson vore inte professor i idé- och lärdomshistoria om hon nöjde sig med yta. »Materiella ting gör inte ens identitet.«

Hon säger om sig själv att hon aldrig har nöjt sig med att bli värderad efter utseende, men ägnar en stor del av sin forskning åt analyser av hur synen på kvinnokroppen har skapat olika kvinnoideal i olika tider.

? Det finns anledning att vara bedrövad över kvinnans fångenskap i ytliga och medieskapade kroppsideal. Det vi ser i dag är närmast en återgång till 1800-talets relation till kroppen som skulle formas, skulpteras och hållas smal och blek.

I dag låter vi kirurgen fylla ut brösten, släta ut rynkorna och skära bort det som är dallrigt.

Vi lever i en uniformerad kultur, kallar Karin Johannisson det. I en kultur med en sträng normbildning om hur vi ska se ut, hur vi ska leva, äta, njuta och göra. Information om hur vi ska leva våra liv haglar över oss. Inte röka, inte äta socker, inte äta fett, inte sitta stilla.

Hon talar om våra ideal som stoiska eller asketiska och säger att vi i vår del av världen har måst lära oss att kontrollera våra kroppar. Våra djupaste tabun handlar inte längre om sexualitet utan om lukter, kroppsljud och kroppsligt förfall. Kroppen står för det primitiva ? det jordiska. Det som har förknippats med det kvinnliga.

Hennes forskning har aldrig handlat om stora upptäckter och hjältar utan om den vanliga människans historia. Om födelse, lidelse, smärta och död. Om det som livet egentligen handlar om. I sin senaste bok analyserar hon mötet mellan läkare och patient och provocerar med att inte väja för förbjudna och ovetenskapliga känslor av erotik och äckel.

? Sådana känslor i mötet mellan läkare och patient kunde man tala öppet om fram till slutet av 1800-talet. Det går inte i dag, trots att det är ett så speciellt möte som sker i ett rum stängt för insyn där den ena ska klä av sig och bli berörd av den andra. Det är en intim situation som har förvandlats till ett vetenskapligt och objektivt möte.

Karin Johannisson säger att det finns patienter som blir bättre av så kallade mjuka behandlingar. Patienter som rör sig kring, som hon uttrycker det, en gäckande symtombild. Diffusa smärtsymtom till exempel. Hon har nyligen börjat ett samarbete med Karolinska institutet i Stockholm kring ett projekt om patienter med en utdragen sjukdomshistoria.

? En första insats är att ge dem tid, ta deras berättelser på allvar och undersöka dem ordentligt.

När hennes bok Den mörka kontinenten kom 1994 väckte den stor uppmärksamhet med sina analyser av diagnoser på modet under olika tider. Hon säger att för att en diagnos ska bli framgångsrik krävs ett samspel med en yttre hotbild eller en samhällsanda. Så handlade flera av 80-talets uppmärksammade diagnoser, som oral galvanism och elöverkänslighet, om kroppens reaktioner på hot från miljö, kemikalier och ny teknik.

På 90-talet kom kronisk trötthet och utbrändhet som ett svar på en kravfylld och prestationsinriktad tidsanda. Först som en diagnos för uppoffrande kvinnor i vårdande yrken, så småningom omvandlad till ett bevis på en högpresterande och självförbrännande a-personlighet. Därmed också en diagnos lika lämplig för män.

? Utbrändheten åt upp alla andra diagnoser, tills det gick inflation i den och den i stället omvandlades till depressionsrelaterade diagnoser som social fobi, ångest eller utmattningsdepression.

Karin Johannisson säger att även dessa diagnoser samspelar med tidsandan i samhället genom att kretsa kring kravet på att var lyckosam, attraktiv och högpresterande. I vår kultur har sjukdom blivit det enda tillåtna sättet att inte orka, och hon varnar för vad en sjukdomsdiagnos kan göra för en människas självbild.

?Ofta reflekterar man för lite över de långsiktiga konsekvenserna av att försjukliga människor. Det stör mig. Ett barn med problem som får en sjukdomsidentitet tvingas att se sig själv som avvikande.