Våldsoffer vardag på traumaenheten

När larmet går på traumaenheten är alla i teamet fokuserade på sin uppgift. Hit kommer de allra svårast skadade. Arbetet är intensivt, en tyst koncentration. Först efteråt kommer den stora tröttheten.

Till traumaenheten på Karolinska sjukhuset utanför Stockholm kom de skadade från vansinnesdådet då en man slog vilt omkring sig med ett järnspett i Åkeshov, de som stod i vägen för en galnings bilfärd bland folkmyllret i Gamla stan – och en svårt knivskuren utrikesminister. Hit kommer också trafikoffer och svårt skadade i olyckor. Omkring 1 200 skadade per år, i genomsnitt tre om dagen, tas om hand här.

– Det är gudskelov inte så vanligt att patienter dör, säger Ulla Solter, chefssjuksköterska för operation.

Men det händer att de efter flera timmars operation där de försökt göra allt ändå förlorar en patient. Går det att vara professionell inför sådan död?

– Professionell är man alltid – det är först efter en sådan operation som känslorna kommer. Då känner man en enorm trötthet, svarar Ulla Solter.

Anhörig som patient värsta scenariot
Ibland tänker hon på hur det skulle kännas om den som kom var en anhörig, eller någon hon känner. Det är det värsta scenario hon kan tänka sig.

Hon tänker efter lite när jag frågor henne om hon gråter ibland och svarar att nej, hon kan känna sig utpumpad, men gråter gör hon inte.

Ulla Solter har arbetat på Karolinska sjukhuset sedan 1969 och har ingått i traumateamet alla år som det har funnits. Antalet traumafall har inte ökat under de senaste åren berättar hon, men en viss ökning av våldsbrotten märks. Liksom att våldet har ändrat karaktär. Det verkar som om det oftare används knivar och andra vassa föremål nu än för några år sedan.

När en multitraumapatient är på väg larmar sos Alarm sjukhusets akutmottagning. Akutmottagningssjuksköterskan berättar för Ulla vad som väntar och hon skriver upp informationen på en whiteboard. Patientens kön, ålder, skada och skadepanorama – inom 60 sekunder har alla i traumateamet tagit del av uppgifterna. Det gör det lättare för dem att mentalt förbereda sig på vad som väntar. Det tar mellan 5 och 15 minuter innan patienten kommer och är det då en skottskada så vet de ungefär hur det kommer att se ut.

Till traumaenheten kommer inga anhöriga. De tas alltid om hand av personalen på akutmottagningen. Och hysteriska eller skrikande patienter är inte vanligt.

– De flesta är faktiskt väldigt tysta, säger Ulla Solter.

Traumarummet är ett slags operationssalarnas compact-
living, förklarar kollegan Elisabeth Fältström, biträdande chefssjuksköterska för anestesi. All verksamhet sker kring en och samma plats: röntgen, ultraljudsundersökning, de första livräddande åtgärderna och akut operation av skador som hotar patientens liv.

Rutiner och handlingsplan är noggrant uppgjorda i förväg och alla som ingår i teamet har sin givna plats kring patienten. Kirurgen, som också är traumaledare, narkosläkaren, ortopeden, röntgenläkaren, operationssjuksköterskan, narkossjuksköterskan, akutsjuksköterskan, röntgensjuksköterskan och operationsundersköterskan. Alla står alltid på samma plats.

En av operationssjuksköterskans och anestesisjuksköterskans uppgifter är att prata med patienten så länge han eller hon är vaken. De står vid huvudgärden och berättar vad som väntar. Frågar om han har ont eller mår illa och förklarar hela tiden vad teamet gör. De tar av smycken och klipper upp kläder så att skadan kan exponeras för undersökning.

Som att befinna sig i en film
Teamet är rutinerat och alla är hela tiden fokuserade på sina uppgifter. Ofta är det nästan alldeles tyst i rummet. Trots att det hela tiden är flera saker på gång samtidigt och trots att de är så många. Men ibland, säger Elisabeth Fältström, kommer en overklighetskänsla över henne.

– Vid extrema situationer är det som om man befinner sig i film. Det är en fiktiv känsla.

Hon som har varit sjuksköterska i Bosnien, säger att hon där inte såg något som var värre än de skador hon får se här på traumaenheten. Men hon skulle ändå aldrig vilja jobba någon annanstans. Gemenskapen med arbetskamraterna är stor.

– Vi tar hand om varandra. Här är det samling runt kaffekoppen som gäller när man varit med om något svårt, säger hon.

Tre team är i gång dygnet runt, men det är inte alltid möjligt att gå ifrån och vila eller prata när de varit med om en dramatisk händelse. Men för att bearbeta svåra upplevelser har personalen i traumateamen kamratstöd. Så snart som möjligt, och senast inom tre dagar, samlas alla som varit med. De går igenom hela händelseförloppet och hur de själva kände det.

– Vi har fått utbildning av kuratorer i hur vi ska genomföra samtalen, men ingen utomstående är med utan bara de som varit direkt inblandade. En av oss håller i samtalet.

Känslor av maktlöshet
De pratar av sig sina känslor, säger Ulla Solter. Händer det att de känner sig misslyckade? Nej, svarar hon. Man vet att alla har gjort sitt bästa. Men däremot känner de sig maktlösa ibland.

– Man bearbetar känslorna allt eftersom. Vissa kommer man alltid att bära med sig, andra försvinner ur minnet.

Hur personalen tar svåra händelser beror också på var de själva befinner sig i livet. Att unga människor dör känns extra jobbigt när man är ung själv. Trauman där barn är inblandade behöver de inte möta. De tas om hand på Astrid Lindgrens barnsjukhus alldeles intill.

För Ulla Solter känns det meningslösa våldet allra värst, det som man inte kan förstå.

Det var efter Stureplansmorden 1994 som de började med kamratstöd, och nu känns det nödvändigt att få prata av sig med varandra. Tystnadsplikten gör att de inte kan prata om vad de har varit med om med någon utanför den egna gruppen.

Ulla Solter ser fortfarande utmaningen i att inte veta vad hon har att vänta av dagen och i att försöka lösa problemen när de uppstår. Hon har alltid tyckt om arbetet inom akutvård och är ganska stresstålig. Det tror hon är nödvändigt för att orka.

– Jag är van vid den ryckighet som är här och tycker om att inte veta hur dagen kommer att se ut. Vi har ju också vanliga akuta operationer, så om det inte inträffar något traumafall går vi inte bara och väntar.

Dramatiken och ryckigheten passar inte alla, men det är ovanligt att någon slutar för att de inte trivs. Även om det aldrig går att vänja sig vid den våldsamma döden.

1200 fall per år
Traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm invigdes 1996, men har bara funnits i sin nuvarande centraliserade form som egen akut- och traumasektion på centraloperation, sedan 1999. Det är en av Nordens största traumaenheter och det enda sjukhus i Stockholms läns landsting som har specialister i neurokirurgi och thoraxkirurgi knutna till sig. Av de omkring
1 200 multitraumafall som tas emot per år har cirka 250 livshotande skador.

Senaste nytt:
Flytt av thoraxkirurgin hotar traumavården
Stockholms läns landsting har sparkrav på flera miljarder. Ett av sparförslagen är att flytta Karolinska sjukhusets
thoraxkirurgi till Huddinge sjukhus. Men då får Stockholm en alltför dålig beredskap för att ta emot traumafall, anser docent Tom Häggmark, programchef för trauma på Karolinska. En traumaenhet behöver att neurokirurgi, bukkirurgi, thoraxkirurgi och ortopedi finns samlat, och att patienten inte behöver flyttas, hävdar han. Det är kriterier som i dag bara uppfylls av Karolinska sjukhuset, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg samt Universitetssjukhuset i Lund.
? De fall som kräver akut thoraxoperation är ofta unga
människor som utsatts för knivvåld. Det är visserligen inte särskilt vanligt, men varje liv som går att rädda är viktigt, säger Tom Häggmark.
Omkring 100 knivskadade patienter per år kommer till
Karolinskas traumaenhet. Hälften av dem är skadade
i thoraxregionen.