Vår lönemodell vinner framsteg

Landstingsförbundets färska lönestatistik är glädjande läsning. Vårdförbundets medlemmar fortsätter att höja sina löner.

2003 ökade lönerna för Vårdförbundets medlemmar
i genomsnitt mer än vad de gjorde för hela arbetsmarknaden. 4,2 procent i genomsnittligt lönepåslag det år då landstingens ekonomier var särskilt hårt ansträngda, visar att vår strategi är bra. Från 1994 har lönerna ökat med femtio procent. Det är inte illa.

En del tjänar mindre, andra tjänar mer. Genomsnittslönen i Vårdförbundet är nu 22 500 kronor i månaden, och det är
bra även om nivån fortfarande är på tok för låg. Gapet mellan de tio procent som tjänar mest och de tio som tjänar minst har ökat till 33 procent. Vi har fortfarande en bra bit kvar till de 5o procent i lönespridning som är vårt långsiktiga mål.

Vi ska förbättra det relativa löneläget, vi ska komma till rätta med de brister som dröjer sig kvar när det gäller tillämpningen av avtalet. För trots framgångarna så tillämpas det inte som det ska överallt. Men förra årets resultat visar att vår modell vinner framgång.

Fler och fler arbetsgivare tycker som vi att lönen ska sättas individuellt så att den speglar både professionalism och arbetsinsats. I dag inser de flesta lönens strategiska värde. De har lärt sig att det kan vara särskilt viktigt att satsa på löner om man vill behålla god kvalitet och uppmuntra till förändringar.

Men dagens organisation i landstingen stämmer inte med de krav som avtalen ställer. Beslutsnivåerna är många. Den otydlighet som finns om vem som är ansvarig gör att det som ska vara ett samtal om lönen mellan anställd och chef oftast inte blir någonting annat än att chefen talar om vilken lön det blir. Vi kan alltså inte slå oss till ro utan måste tvärtom fortsätta att utveckla vår förmåga.

Ett stort problem som vi ser är där man tar bort de lokala arbetstidsmodellerna och det leder till mindre flexibilitet och sämre lön för medlemmarna. Det visar hur viktigt det är att inrymma så mycket som möjligt av ersättningarna i grundlönen.

Kanske är det dags att skrota alla tillägg och ersättningar som till exempel ob och i stället lägga in det i den individuella grundlönen. Då slipper man risken av sänkt lön när landstingen överger sina lokala avtal.

Vårdförbundets inställning är klar: Arbetstiderna ska
utformas lokalt, utifrån de krav som arbetsplatsen och verksamheten ställer. Det är inte särskilt klokt av arbetsgivarna att ändra de lokala avtalen om arbetstider genom att ensidigt hänvisa till kraven på besparingar. Om man inte visar verksamheten hänsyn och inte respekterar medarbetarnas professionalism så kommer det att gå ut över kvaliteten i vården. Med tanke på att deras rykte redan i dag inte är det bästa, så har landstingen inte råd med det.