Var öppen och tydlig mot barnen

Berätta för barnet om du vet att det är berört av katastrofen. Prata i en lugn atmosfär. Innan du inleder en längre kontakt, ta reda på om barnet redan har någon att samtala med.

7 februari 2005

De råden ger Atle Dyregrov, psykolog och fil dr vid Senter för krisepsykologi i Bergen. Det är bra om skolsköterskan kan gå in även i de klasser där inget barn är saknat och fråga om någon har förlorat en vän.

När någon är saknad eller har omkommit är det många som upplever sig som bästa vän. Men det är viktigt att uppmärksamma även de barn som finns lite längre ifrån. Att då ha ställt frågan i alla klasser ger skolsköterskan en bild av vilka som är berörda. Vad hon kan göra beror på hennes kompetens.

– Var inte rädd för att fråga och vänta inte för länge. Var öppen och tydlig med vad du vet om hur berört barnet är av katastrofen. Säg till exempel »jag vet att du var där nere, vill du berätta om det?«. Har barnet redan en samtalskontakt, koordinera då kontakterna. Barn blir ibland överfallna av hjälpande vuxna, säger Atle Dyregrov.

Skolsköterskan kan också vara en utmärkt person för att sätta i gång samtalsgrupper i skolan. Men ett barn med starka reaktioner är inte hjälpt av att bara prata och prata. Då är det bättre att hänvisa till en psykolog eller psykoterapeut för specifik hjälp.

De svåraste symtomen för den som har varit med om en katastrof är minnen av sinnesintryck som kan vara mycket påträngande. Det kan vara ljud- eller synintryck som är svåra att omsätta i ord, men som kan dyka upp när som helst och stimuleras till exempel när barnet närmar sig vatten. En forsande älv kan påminna om ljudet när flodvågen kom och leda till en fobisk rädsla för vatten.

Flickor reagerar mer än pojkar på katastrofer. De har fler minnesbilder och mer ångest. Och trots att de uttrycker sina upplevelser mer har de fler reaktioner än pojkar efter lång tid, som posttraumatiskt stressyndrom (ptsd). Pojkarna har förmodligen andra strategier. De kanske inte har samma behov av att prata utan agerar ut det på annat sätt.

– Att prata är inte det bästa för alla, det måste vi respektera, säger Atle Dyregrov.

LÄS MER:
Dyregrov A. Barn och trauma.
Studentlitteratur 1997.

Dyregrov A. Katastrofpsykologi.
Studentlitteratur 2002, 2:a uppl.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida