Vårdchefer behöver stöd för att förebygga hot och våld

Vårdpersonalen behöver sluta se på hot och våld som något som hör till jobbet. Och cheferna behöver få mer stöd för att kunna förebygga problemen. Det menar forskaren Jenny Jakobsson vid Malmö universitet.

Under covidvaccinationerna har flera sjuksköterskor vittnat om det otacksamma i att arbeta med Astra Zenecas vaccin. Otrevligheter från patienter, patienter som vägrar att ta sprutan och ifrågasättande av sjuksköterskans arbetssätt har förekommit – och i något fall också att den vaccinerade bett om vaccinatörens namn, ”om något skulle hända”.

Den sortens uttalanden kan sorteras in under hot och våld – även om det kanske inte är så man först tänker på det. Och just detta är en del av det generella problemet när det gäller hot och våld mot vårdpersonal. Det menar forskaren Jenny Jakobsson som undervisar på sjuksköterskeprogrammet på Malmö universitet.

Hon håller på att slutföra en studie inom projektet ”Det ingår väl i jobbet? Undersköterskors och sjuksköterskors utsatthet för hot och våld på arbetet och chefers handlingsstrategier” där femton enhetschefer på vårdavdelningar inom kirurgi på elva svenska sjukhus intervjuats om sitt perspektiv på hot och våld på jobbet. Tidigare har forskarteamet även intervjuat medarbetare på vårdavdelningar.

Enligt en undersökning som Vårdförbundet gjorde i samarbete med Novus i höstas är personal inom akutsjukvården mest utsatt för hot och våld – men även anställda inom psykiatrin, primärvården och hemsjukvården är hårt drabbade. Undersökningen visar också att problemen ökar – första delen i undersökningen gjordes 2018 och då noterades en lägre frekvens av incidenter än under 2020.

– Inne på vårdavdelningar har vi ju patienten en längre tid, och de som jobbar där får också hantera hot och våld från patienten och deras närstående, säger Jenny Jakobsson, som själv har en bakgrund som sjuksköterska med specialistinriktning kirurgisk omvårdnad.

När forskarteamet kom igång med projektet blev de överraskade av vilken typ av patienter som i störst utsträckning stod för hot och våld på avdelningarna.

– Det är inte killarna som kommer in med skottskador i buken och som vaktas av polis – utan ”lilla dementa Agda”, som slåss. Det är frustrerade patienter och oroliga anhöriga och det handlar ofta om missförstånd och dålig kommunikation. De blir ofta aggressiva på grund av sitt sjukdomstillstånd eller kanske för att de är förvirrade och påverkade av narkos. Och detta är inte speciellt för just kirurgiska vårdavdelningar – det kan gälla var som helst, säger Jenny Jakobsson.

I studien där hon och forskarteamet intervjuade medarbetare nämndes avsaknad av strategier och preventiva åtgärder mot hot och våld som ett problem. Så vad hade de intervjuade cheferna att säga om saken?

– Cheferna är väl medvetna om vad som sker, synen på hotet och våldet som förekommer är detsamma som hos medarbetarna. Men medarbetarna upplever att det görs ingenting, medan cheferna upplever att de har begränsade möjligheter att agera. Resurserna finns inte. Så här ser det ut även internationellt, det blir mycket fokus på att chefskapet brister. Och till viss del gör det kanske det, men chefernas arbetssituation är inte heller helt lätt, säger Jenny Jakobsson.

Vilka förebyggande åtgärder som cheferna i studien kunde vidta varierade, beroende på vilken slags avdelning de jobbade på. Även typen av incidenter som inträffade kunde skilja sig åt mellan till exempel en avdelning för akuta fall och en för enbart planerad kirurgi.

– Vissa chefer i studien jobbade preventivt på så sätt att de följde upp om deras medarbetare har gått en onlineutbildning i frågan, något som många sjukhus erbjuder i dag. Men även dessa utbildningar handlar till stor del om de mest dramatiska händelserna, säger Jenny Jakobsson.

Vissa chefer i undersökningen hade bjudit in experter för att föreläsa under en apt, till exempel om hur man ska bemöta en person med demens. Oftare handlade åtgärderna om avlastning, till exempel att en och samma medarbetare kanske inte ska ta hand om samma våldsamma patient under en hel veckas tid. Flera chefer i studien gav också uttryck för att de sett att vissa medarbetare – unga, kvinnor och de med utländsk härkomst – oftare var utsatta för hot och våld.

– Men vi har ju personalbrist i vården och många som jobbar på de här avdelningarna är just unga och lite oerfarna tjejer, säger Jenny Jakobsson.

Hon berättar också att cheferna upplevde sig få mest stöd av andra enhetschefer – kollegor som de kunde bolla lösningar och idéer med. Från andra håll brast stödfunktionerna – vissa chefers upplevelse av hr-avdelningen, dit de ofta hänvisas, var att man helt enkelt inte vet vad man ska ha hr till. Det fanns erfarenheter av att ha försökt få tag på hr och inte fått återkoppling.

Även organisatoriskt upplevde man brister – till exempel kunde kommunikationen vara dålig mellan akuten och vårdavdelningen på så sätt att man inte meddelat om patienten betett sig våldsamt vid första kontakten med vården. Inte heller finns något bra system för att rapportera mindre incidenter när det gäller hot och våld, vilket gör att problemet osynliggörs. Ohållbart, enligt forskarna.

– Vi måste lyfta de här frågorna och inte se dem som något man bara får ta. Det sliter på personalen i längden att ha ångest för att gå till jobbet eller för att gå in till en enskild patient, säger Jenny Jakobsson.

Hon pekar också på vikten av att förebygga och utbilda i större utsträckning. Dock är det långt ifrån självklart att det ansvaret ska ligga på den enskilda chefen.

– Var och en behöver titta på sin verksamhet – var finns våra riskpatienter eller närstående som kan utgöra en risk? Men enhetschefer har ju också fruktansvärt mycket att göra. Här, i det systematiska arbetsmiljöarbetet, måste organisationen komma in, säger hon.

Till chefen vars personal riskerar att möta hotfulla eller otrevliga patienter i samband med vaccinationer vill Jenny Jakobsson ge rådet att tydligt visa att det inte accepteras att personalen blir utsatta för påhopp.

– På några sjukhus fanns det så kallade ”house rules”, alltså ordningsregler, som var formulerade av sjukhusorganisationen. Med budskap om nolltolerans mot att vårdpersonal behandlas illa, men också  ”vi gör vårt bästa och vi är här för dig som patient”. Att ha något sådant att kunna peka på kan vara bra – och accepterar man inte det så är dörren där borta, det är bara att gå. Det borde man kunna göra på en vaccinationscentral, men kanske inte alltid på en vårdavdelning, säger hon.

Det är svårt att förändra attityder och beteenden, men Jenny Jakobsson tycker sig se samhällstendenser som ger hopp. Hon nämner metoo-kampanjen som ett exempel och även den pågående debatten om våld i nära relationer.

– Kanske är vi inte så långt ifrån att vårdpersonal kan stå upp och säga ”jag accepterar inte att du kallar mig för det ena med det fjärde när jag ska ge dig medicin”? Men vi behöver hjälpas åt och vi behöver ha den stora sjukhusorganisationen i ryggen.