Maria Cronholm: Vården bemannas av en outtömlig mängd eldsjälar – men även deras eld brinner ut
Det är i interaktionen med andra som energin till vårt jobb hämtas. En varm vilja och en önskan att kunna hjälpa och, om än så lite, kunna förändra, skriver Vårdfokus läsarkrönikör Maria Cronholm.
Klockan är 01:29 natten mellan tisdag och onsdag och jag skriver. Slutade mitt pass klockan 23, men först nu är jag hemma. Jag vill säga att vi tillsammans gjort ett fantastiskt jobb i dag, för det har vi verkligen. Men det är inte för att vi bemött barnen som sig bör, på ett åldersanpassat och patientcentrerad sätt. Vi går i stället hem med känslan av att vi har gjort ett fantastiskt jobb eftersom alla barnen överlevde.
Dag efter dag toppar vi rekordet på antal patienter. När vi tror att vi nått max kommer nästa dag med nya överraskningar, nya utmaningar och nya rekord.
Jag går hem och alla barn har överlevt. Jag har gjort mitt bästa och det räcker.
Sedan 2020 är Barnkonventionen lag i Sverige. Det innebär bland annat att barnen har rätt till anpassad vård utifrån deras mognad och ålder. De ska även bemötas så att de känner sig trygga och omhändertagna. Men vem ansvarar för att vi lever upp till detta?
Jag går hem och alla barn har överlevt. Jag har gjort mitt bästa och det räcker. Jag kan ju inte göra mer än mitt bästa, vilket utan tvekan är gott nog.
Jag lider med dem som känner sig otillräckliga när de lämnar sina jobb för att åka hem. Att uträtta ett så viktigt jobb utan att få tillfredställelsen att känna sig nöjd. Vi behöver få känna oss tillräckliga. Kanske finns viljan men inte förutsättningarna?
Jag känner mig dock inte tillräcklig när det gäller den arbetsbelastning jag utsätts för. Den är inte anpassad för mig som enskild individ. Ju snabbare jag jobbar, desto mer kommer jag hinna. Ju mer jag får att göra, desto fortare får jag springa. Hur länge kan jag göra det med ett leende på läpparna och vara förstående och inkännande mot patienterna? Att samtidigt behålla en patientsäker vård och ge barnen det de enligt lag har rätt till. Detta på obefintlig tid med bristande resurser och bristande förståelse från ledningen. Det är en orimlig ekvation. Därför känner jag mig inte otillräcklig, för det är jag inte. Problemet ligger inte på individnivå.
Frågan är om vården bemannas av för många eldsjälar? Människor som ger och ger av sig själva och näst intill blir utnyttjade. Människor som jobbar med människor kommer alltid investera en del av sig själva i jobbet och i mötena med människor. Det är i interaktionen med andra som energin till vårt jobb hämtas. En varm vilja och en önskan att kunna hjälpa och, om än så lite, kunna förändra. Därför tror jag att vården bemannas av en outtömlig mängd eldsjälar. Men även deras eld brinner ut. När ingen näring ges spelar det ingen roll hur stor viljan att göra gott är, för till slut slår kroppen bakut och säger: ”Inte ett steg till för då stannar jag helt.” Ingen eld kan övervinna ett skyfall, en permafrost eller brist på näring.
Om jag fick komma tillbaka till ett liv efter detta skulle jag bli en fluga. En fluga med tillgång till skrivmaskin. Jag kan se mig själv sitta på vinden ovanför Sagerska palatset eller varför inte på Regeringskansliet eller hos sjukhusdirektören, och skriva allt som jag ser och hör. En fluga på väggen. Men vad gör de som styr egentligen? Politiker, direktörer och andra höga tjänstemän? Joo… de gör det som vi gör varje dag på jobbet. Vi släcker bränder medan de släcker eldar. Men tyvärr släcker de fel eldar, de som måste brinna och som bär vården med värme, kraft och välvilja.
//Maria Cronholm, specialistsjuksköterska på akutmottagningen, Drottning Silvias barnsjukhus