Vården kapar kilon men glömmer själen

Möjlighet att få prata om sitt psykiska mående efter kirurgisk obesitasbehandling erbjuds inte alltid från vårdgivarens sida. Det visar vår kandidatuppsats.

Jag trodde att jag skulle bli gladare. … Jag trodde att om jag bara går ner 25 kilo så kommer jag bli en jättelycklig människa, och så blev det ju inte. Psyket sitter ju inte i kilona, det gör ju inte det, fast man tror det.”??

Så uttrycker sig en av informanterna i vår kandidatuppsats i omvårdnad, Upplevd psykisk hälsa efter genomförd gastric bypass operation, vid Sophiahemmets högskola. Vi intervjuade sju personer över 18 år i Stockholmsområdet, som hade gått igenom gastric bypass, GBP, mellan tre månader och tre år efter operationen. I studien framkommer att den psykiska hälsan ibland missas i eftervården, även om behovet av denna typ av uppföljning varierar.

De flesta upplevde att utrymme saknades för att diskutera den psykiska hälsan vid uppföljningen efter operationen. De tyckte att sjuksköterskan som de träffade mest fokuserade på det fysiska, som till exempel hur det gick att äta, bmi och midjemått. Någon beskrev hur hälsoformuläret som fylldes i vid ettårsuppföljningen inte hade så många frågor kring det psykiska välbefinnandet. Vid det efterföljande läkarsamtalet lyftes detta inte heller till diskussion och det kändes svårt att själv ta upp de psykiska problem som faktiskt fanns.? ?

”… om man pratar med kirurgen [om hur man mår psykiskt], dom kan ingenting sådant här, dom struntar fullkomligt i det. Jag pratade med honom också efter ett år och han sa det att: ’nej, det där vill jag inte, det där får du ta med någon annan…’. Han var jättenöjd med att jag gick ner och att allt gått bra och sådär, men, [knackar på huvudet]… det brydde han sig inte om.”? ?

Informanterna ansåg att den psykiska uppföljningen är minst lika viktig som den fysiska. Det fanns en känsla av att verksamheten fungerade som ett löpande band, att de bara var en i mängden. Det viktigaste ur sjukvårdens synvinkel upplevdes vara en lyckad operationsstatistik, där viktnedgången var det centrala.

Eftersom operationen medförde en så stor omställning efterlyste de intervjuade samtalsgrupper där de kunde utbyta erfarenheter och tankar. De spekulerade om det ur ett psykologiskt perspektiv hade varit bra att få möjlighet att bolla med någon som gått igenom samma sak och om de på så vis inte skulle ha behövt känna sig så ensamma med sina problem.

I och med att kirurgisk obesitasbehandling ökar, anser vi att behovet har blivit större av kunskap och förståelse hos vårdpersonal för hur den psykiska hälsan kan upplevas hos de personer som genomfört en GBP.

De önskemål om uppföljning som framkom i studien, var inget som vi aktivt efterfrågade vid intervjuerna. Informanterna hade behandlats på olika kliniker i Stockholm med omnejd och vi har inte undersökt hur uppföljningen faktiskt ser ut där. Att patienter upplever ett fokus på det fysiska och att det psykiska glöms bort, är sannolikt inte unikt för obesitasvårdens uppföljning.

I en studie gjord av van Hout med flera, anser författarna att den psykiska hälsan bör beaktas i ett preoperativt skede såväl som postoperativt, eftersom ett lyckat operationsresultat är beroende av mer än bara ett lyckat kirurgiskt ingrepp. Detta kan vara något för den svenska sjukvården att fundera över, för att kunna erbjuda sina patienter den allra bästa möjligheten att förändra och, förhoppningsvis, förbättra sitt liv.

Kontakt:
Lisa Hendel, sjuksköterska vid Norrtälje sjukhus
lisa.hendel@tiohundra.se

Camilla Weinesjö, sjuksköterska vid Astrid Lindgrens barnsjukhus
camilla.weinesjo@karolinska.se