Michelle Wahrolén: Varför behandlas barnafödande som om det vore en sjukdom?

Sverige sticker ut i ett internationellt perspektiv när gäller det synen på födande. Trots att den absoluta majoriteten av de födande väntas ha en normal förlossning behandlas alla som om det vore ett medicinskt ingrepp. Det påverkar såväl kvinnas egna val om hur hon vill föda som barnmorskorna.

Jag sitter i en stor vattenbassäng samtidigt som en barnmorska sätter akupunkturnålar i min panna. Ett lugn breder ut sig i mig. Jag ser fram emot barnet jag ska föda och framför allt känner jag mig väl omhändertagen. Jag hade tur som fick komma just till det sjukhus jag önskade.

När jag skulle föda barn för drygt 20 år sedan var mycket som i dag. Debatten om de överfulla förlossningsavdelningarna var skrämmande för en förstföderska som jag. Oron att kanske inte komma till det sjukhus jag önskade gnagde under graviditeten. I värsta fall kunde man – hua- till och med bli hänvisad utomläns. Barnmorskorna vittnade redan då om en stressig miljö och lobbade för en barnmorska per kvinna. Min barnmorska på mödravårdscentralen tyckte inte att alla sjukhus var bra att föda på för att en del var ”alltför styrda av läkarna”. Om ett sjukhus sade hon på sin finlandsfinska. ”Du kan lika gärna föda under en gran”.

Två decennier senare är situationen tyvärr densamma. Fortfarande stressig miljö för barnmorskor, ovanligt med en barnmorska som är med hela vårdkedjan, men också ett förminskade av deras yrke. Sverige sticker nämligen ut i ett internationellt perspektiv när gäller det synen på födande. Trots att den absoluta majoriteten av de födande väntas ha en normal förlossning behandlas alla som om det vore ett medicinskt ingrepp. Det påverkar såväl kvinnas egna val om hur hon vill föda som barnmorskorna som får mindre att säga till i det som de är experter på. Varför behandlas barnafödande som om det vore en sjukdom?

Att föda är barn är en naturligt och barnmorskor har alltid funnits som stöd för den som föder. Det är något av det mest intima och mest utsatta man kan göra därför är samspelet och tilliten mellan barnmorskan och kvinnan som ska föda viktig. Tror man som jag på personcentrerad vård och är det därför självklart att kvinnor själva väljer hur de ska föda. Visst ska vi vara tacksamma för den högspecialiserade vården. Den behövs om något går snett eller en förlossning bedöms vara riskfylld. Men att ha en ordning där undantaget blir regeln är svårt att förstå. Att en tredjedel av kvinnor som föder får en traumatisk upplevelse vittnar om att något är fel. Har Sverige gått så långt i medikaliseringen att man på vägen tappade bort människan som ska föda?