Världens experter kom överens

WHOs rapport Care in Normal Birth: a practical guide är ett dokument där förlossningsexperter över nästan hela världen försöker klargöra vad som är normal förlossning och vilka rutiner som då ska gälla.

Rapporten, som kom för ett par år sedan, definierar en normalförlossning som ”bedömd som lågrisk vid förlossningens början och fortsatt genom hela förlossningsförloppet. Barnet föds spontant i huvudbjudning mellan 37 till 42 fullgångna graviditetsveckor. Efter förlossningen mår mor och barn bra”. Vårdgivarens uppgift vid en normalförlossning delas in i fyra punkter: stödja kvinnan och hennes partner, övervaka den födande kvinnan, utföra mindre ingrepp samt remittera till mer kvalificerad vård om komplikationer tillstöter.

När det gäller stödet under förlossningen refererar rapporten till studier som visat att ett kontinuerligt och empatiskt stöd ger ett kortare förlopp, mindre behov av läkemedel och anestesi, färre barn med Apgarpoäng under 7 och färre förlossningsoperationer. Det trygga stödet från en kvinnlig vårdgivare reducerar oron och känslan av att ha haft en svår förlossning 24 timmar efter förlossningen. En normal förlossning, förutsatt att den är lågrisk, behöver bara noggrann övervakning av en utbildad vårdgivare som tidigt kan upptäcka tecken på komplikationer. Uppmuntran, stöd och lite kärleksfull vård behövs – inte interventioner.

Minskat behov av läkemedel
Att hjälpa kvinnan hantera förlossningssmärtan är en viktig uppgift för vårdgivaren. Ickefarmakologisk smärtlindring är viktigare än läkemedel och empatiskt stöd före och under förlossningen minskar också behovet av läkemedel, konstateras i rapporten. För att lindra smärta understryks vikten av att kvinnan får röra sig fritt och själv välja förlossningsställning. Andra ickefarmakologiska metoder som nämns är dusch eller bad, beröring och massage, hjälp med koncentration på psykoprofylaxandning, stödjande samtal och
avslappning. I kapitlet Vård under öppningsskedet tar rapporten bland annat upp rörelsefrihet och förlossningsställning.

I Vård under utdrivningsskedet definieras när detta börjar, hur långt det är och vilken ställning som bäst förebygger bristningar. I kapitlet om efterbördsskedet diskuteras bland annat profylaktisk användning av oxytocin, tidpunkt för avnavling och det omedelbara omhändertagandet av barnet.

Bra och dåliga åtgärder
Rapporten avslutas med en uppräkning av exempel på den praxis som råder vid normalförlossningar, indelat i fyra kategorier. Åtgärder som bör uppmuntras är att respektera kvinnans val av plats för förlossning, ge empatiskt stöd, använda ickefarmakologiska smärtlindringsmetoder, övervaka barnet med intermittent avlyssning och rutinmässigt undersöka moderkaka och hinnor.

Som skadlig eller ineffektiv praxis räknas bland annat rutinmässig användning av lavemang, ryggläge under förlossningen, rectal undersökning, gynläge med eller utan benstöd och rutinmässig sköljning av uterus. Åtgärder som bör användas med försiktighet är ickefarmakologiska smärtlindringsmetoder som örter, bad och perifer nervstimulering, bukpress under utdrivningsskedet, tidig avnavling och stimulering av bröstvårtorna för att öka sammandragningarna under efterbördsskedet.

Som exempel på praxis som ibland används felaktigt nämns restriktioner för att äta och dricka under förlossningsarbetet, smärtlindring med centralstimulerande medel, smärtlindring med epiduralanestesi, elektronisk övervakning av fostret, användning av munskydd och sterila rockar, oxytocinstimulering och instrumentella ingrepp under förlossningen.