Växande övertidsberg och sjuksköterskeflykt från iva

Nästan 50 iva-sjuksköterskor har slutat på Karolinska universitetssjukhuset de senaste två åren, och ett dussintal på intensivvårdsavdelningen på Västerås sjukhus. Skyddsombud ser samband mellan sjuksköterskebrist och ett växande övertidsberg. Nu kräver de att övertiden fördelas jämnare mellan anställda.

För två år sedan arbetade 285 intensivvårdssjuksköterskor på Karolinska universitetssjukhuset. I dag är de 238. Den krympande andelen personal på intensivvårdsavdelningar på flera håll i landet gör att de redan anställda måste jobba mer. Och övertidsberget växer. Mira Nyberg, huvudskyddsombud på Karolinska Universitetssjukhuset, håller på att samla in övertidslistor för 2021 från arbetsgivarna.

– Det är horribelt. Det finns enskilda individer på sjukhuset som i fjol kom upp över 700 timmar i ren övertid, säger hon till Vårdfokus.

De höga övertidsuttagen är spridda över olika avdelningar på sjukhuset. Vårdpuckeln som samlats till följd av pandemin är en del av förklaringen: Lördagsoperationer görs exempelvis på övertid. Men allmänt handlar det också om en stor brist på Vårdförbundets yrkesgrupper. Mira Nyberg har nu börjat skicka begäran om arbetsmiljöåtgärd till chefer ute i olika verksamheter, vars medarbetare har överskridit 50 timmars övertid per kalendermånad.

– Övertid ska vara en sällan-händelse, en ad hoc. Nu har det i stället blivit förutsättningen för att hela verksamheter på sjukhuset upprätthålls. Övertid blir normaltillståndet, säger hon.

Under jourtid och kväll kanske ledningsansvarig sjuksköterska skickar ut sms till personal som redan har arbetat mycket övertid och frågar dem om de kan komma in och jobba igen. Detta utan att kanske veta att de spräcker gränsen för hur mycket övertid den personen får jobba.

Hittills tycker Mira Nyberg att hon på många håll fått bra svar om vad cheferna nu tänker göra åt problemet. De ska följa upp arbetspassen veckovis och försöka minska belastningen för dem som redan dignar under övertidsberget.

– De vet att det måste, enligt skyddslagstiftning, konstaterar Mira Nyberg.

Får då inte de som frivilligt säger sig kunna arbeta mer ansvara för konsekvenserna av det?

Så enkelt är det inte, resonerar Mira Nyberg. De som kan och vill ta övertidspass får skriva upp sig på listor ute på arbetsplatserna, och visst finns det kollegor som gärna gör det.

– Men det finns också de som blir beordrade. Och övertid är egentligen aldrig frivillig. Även om du frivilligt räcker upp handen och säger att du kan arbeta lördag kväll är övertid per definition beordrad, eftersom det är verksamhetens behov som styr den, säger hon.

Trots att arbetsgivaren har en skyldighet att fördela övertiden, går det i praktiken inte till så, enligt Mira Nyberg.

– En stor del av vården på sjukhuset bygger i dag på att det finns medarbetare som tar på sig övertid och det känns som om arbetsgivaren till stor del abdikerat. Men för att personal över huvud taget ska orka är det viktigt att fördela övertiden. Inte ur rättvisesynpunkt, utan helt enkelt för att folk inte ska jobba ihjäl sig. Om någon redan har jobbat 40 timmars övertid och en annan kollega inte jobbat en enda övertidstimme, är det kanske bättre att fördela 40 timmar på fyra individer, säger hon.

Normalnivån höjs

Det är inte bara Karolinska som brottas med övertidsberg och som de senaste två åren har förlorat en stor del av sina intensivvårdssjuksköterskor.

På intensivvårdsavdelningen på Västerås sjukhus, där de tidigare var 40-45 iva-sjuksköterskor finns idag omkring 30 kvar. Några av dem som slutat har gått i pension utan att man kunnat rekrytera nya. Andra har lämnat arbetsplatsen på grund av arbetsbelastning, för att de mått dåligt i arbetsmiljön och saknat tydlighet och stöd från ledningen, berättar Johanna Holmström, intensivvårdssjuksköterska, Vårdförbundets lokala skyddsombud och huvudskyddsombud på sjukhuset.

Nivån för vad som blivit normal arbetsbelastning har höjts sedan pandemin, menar hon.

– Mina kollegor säger att de inte vill ha pengarna för extrapass längre, de längtar bara efter att någon gång få vara lediga och återhämta sig, säger Johanna Holmström.

Någon jämn fördelning av övertiden sker inte heller här: Det finns sjuksköterskor som överskrider 200 timmar per år, och personer med betydligt mycket mindre övertid.

– Säger sig någon kunna ta ett pass eller skriver upp sig på listan är det lättare för arbetsgivaren att välja den personen. Men risken är att det till slut brister, att den sjuksköterskan kör på och inte känner av det förrän det är för sent och det blivit för mycket.

Är det inte individens eget ansvar att säga nej till mer övertid?

– Nja. Mycket handlar om att det är lättare att som chef slippa gå in och ta ansvar för att se att någon behöver ledighet. Du kanske känner lojalitet och inte vill sätta någon kollega i klistret, och inte själv ser att det blivit för mycket. Men chefen måste ibland ta det obekväma i att gå in och våga beordra någon med mindre övertid att jobba. Det ligger ändå på chefsansvaret att ha överblicken och sätta gränser, det ligger inte på enskilda medarbetare, säger Johanna Holmström.

Liksom Mira Nyberg beskriver Johanna Holmström övertid som något som har blivit en förutsättning för verksamheten över huvud taget ska rulla. Hon efterlyser en personalpolitik med hållbarhet i bemanningen och hälsosamma scheman med möjlighet till återhämtning.

Efterlyser nationell lösning

Ingrid Edman, vice avdelningsordförande för Vårdförbundet Västmanland, ser i sin tur ett samband mellan dem som ständigt ställer upp och jobbar övertid och dem som till slut väljer att lämna arbetsplatsen.

– Det är vanligt att de som ständigt tilldelas övertid till slut blir utbrända. Vi är inga robotar, konstaterar hon, och tillägger:

– Men det kan också vara så att bara en har den kunskap och kompetens som krävs för ett visst behov. Där ser vi nu att de som har hög kompetens börjar nyttjas för mycket, så att de till slut checkar ut.

Dilemmat med intensivvårdssjuksköterskor som slutar är nu så stort att man måste ta tag i det nationellt, anser Ingrid Edman. Att gå ned till deltid avfärdar hon som en kvinnofälla som ger usel pension. För att minska belastningen för dem som väl är kvar i vården bör man sänka heltidsmåttet och införa 35-timmarsvecka, tycker hon.

– Andra skandinaviska länder, som Norge, har länge haft en lägre arbetstid än vi. De såg tidigt att man inte längre kunde mjölka mer ur de här människorna.