VEM FÅR DIN RÖST?

Socialdemokraten Catherine Persson och kristdemokraten Chatrine Pålsson Ahlgren är sjuksköterskor med facklig bakgrund som har gått vidare till politiken. Nu är de ute i valkampanj för var sitt regeringsalternativ.text bengt rolferfoto andreas lundberg

1 september 2006

Innan vi kommer in på de dagspolitiska vårdfrågorna ber jag dem berätta varför de valde sjuksköterskeyrket.

– Jag valde mellan sjuksköterska och försvarsadvokat, men efter att ha jobbat som sjukvårdsbiträde i Mönsterås blev jag helt fascinerad av vården och sökte till sjuksköterskeskolan i Kalmar. Det har jag aldrig ångrat, det är ett fantastiskt tacksamt och spännande jobb, säger Chatrine Pålsson Ahlgren.

– Jag hade börjat på ekonomisk linje, men kände att jag ville jobba med människor och bytte till vårdlinjen. Efter ett år som undersköterska sökte jag in på sjuksköterskeutbildningen i Malmö. Det var mycket en värderingsfråga för mig, att få hjälpa sjuka människor och göra en insats, säger Catherine Persson.

Båda två fick fackliga uppdrag på lokal nivå och båda är fortfarande medlemmar i Vårdförbundet. Driften att lära sig mer, att påverka och ta ansvar för utvecklingen ledde vidare in i politiken.

I Chatrine Pålsson Ahlgrens fall var det mycket en tillfällighet, men också en följd av hennes uppväxtmiljö:

– Vi var fem syskon hemma och hade fått lära oss att ifrågasätta och ta ansvar, inte bara klaga, berättar hon.

– Jag var politiskt intresserad, gick med i partiet och så ville partikamraterna att jag skulle toppa landstingslistan.

– För mig handlade det mer om ilska och irritation över orättvisor, säger Catherine Persson. Jag såg klyftorna i samhället och de stora löneskillnaderna mellan oss och läkarna och insåg att jag måste engagera mig för att kunna förändra världen.

Under 90-talet hamnade båda i riksdagen. Pålsson Ahlgren har suttit där i femton år, Persson i tio.

Hur gör ni för att hålla kontakten med ert gamla yrke vid liv?

– Jag jobbar alltid några veckor på Oskarshamns sjukhus på somrarna, det var ett löfte jag gav mig själv när jag kom in i riksdagen. I sommar har jag suttit på sjukvårdsupplysningen och det ser jag som en enorm möjlighet. Patienternas symptom är likadana nu som de var innan, säger Pålsson Ahlgren.

Catherine Persson hoppar inte längre in på »sitt« sjukhus.

– När facket och politiken började ta allt mer tid orkade jag inte. Det blev långt mellan gångerna och till slut kände jag att jag inte kunde ge patienterna den trygghet de behöver.

Vilken möjlighet har ni som riksdagsledamöter att påverka hur vården ser ut?

– Inom mitt parti har jag kunnat påverka enormt mycket, till exempel att prioritera dem som inte kan tala för sig själva, de psykiskt sjuka och människor i livets slutskede. Hela jag är genomsyrad av att ha arbetat i vården. Det är där jag har lärt mig att ta ansvar och fatta beslut som ofta handlar om liv eller död, säger Chatrine Pålsson Ahlgren.

– Jag påverkar varje dag, säger Catherine Persson. Från när jag som socialnämndsordförande i Trelleborg beslutade anställa fler sjuksköterskor inom hemsjukvården och att rusta upp äldreboendet till att jag här i riksdagen för ständiga diskussioner med ansvarig minister, nu senast om den nationella handlingsplanen för äldreomsorgen.

Båda tycker absolut att vårdanställda som är missnöjda med sin situation ska engagera sig för att förändra den.

– Ett sätt för sjuksköterskor att kunna påverka sin situation är ju att de får fler arbetsgivare att välja på, säger kristdemokraten Pålsson Ahlgren och därmed hamnar vi osökt i en av de viktigaste vårdpolitiska stridsfrågorna.

Hon tillägger att även om partiet vill ha en mångfald av utförare så ska vården betalas solidariskt via skatten. Det är ett besked som socialdemokraten Persson misstror.

– På ytan kan det se ut som att alla partier är överens, men de borgerliga har gått emot en lagstiftning som förbjuder utförsäljning av sjukhus till privata intressen. Därmed hotas den offentliga finansieringen. Man för in vinstintressen i vården och ökar möjligheten att köpa sig en bättre plats i vårdkön. Här går en tydlig skiljelinje mellan höger och vänster, säger hon.

– För mig är det viktigast att patienterna får vård när de behöver det, säger Pålsson Ahlgren. Människor dör i vårdkön, det är helt oacceptabelt. Därför vill jag ha fler vårdgivare. Det är ovärdigt att stifta stopplagar. Vi vill i stället ha startlagar och välkomna fler på vårdmarknaden. Det är helt förenligt med en solidarisk finansiering.

Catherine Persson viftar med armen och begär replik:

– Om vi tillåter att folk med pengar går före i sjukvårdsköerna är det inte längre patientens tillstånd och prioriteringslagstiftningen som avgör, utan vem som har den bästa privata sjukförsäkringen. Dessutom – vad händer om ett privat företag som köpt upp sjukhuset med högspecialiserad vård inte längre är intresserat av att driva det?

Tonläget höjs. Ord som »gräddfil« och »vårdgaranti« slungas fram och tillbaka. Men något konkret svar på Catherine Perssons fråga kommer inte så jag upprepar den. Pålsson Ahlgrens svar är att hon »inte ser någon risk att ett universitetssjukhus blir uppköpt«.

I fråga om vilka andra vårdfrågor de vill prioritera är enigheten större. Båda lyfter fram psykiatrin och äldreomsorgen som eftersatta områden som det nu är angeläget att satsa mer på, både vad gäller ekonomiska resurser, status och forskning.

Hur kommer patienter och vårdpersonal
att märka om ni i den borgerliga alliansen vinner valet?

– Det blir en ökad mångfald av utförare i vården. Vi ska hitta metoder att korta köerna. Professionen kommer att få spela ökad roll i vården och patienterna kommer att få välja var de vill bli behandlade, säger Pålsson Ahlgren.

Och om socialdemokraterna vinner?

– Vi är inte beredda att sänka skatterna förrän vi har en rimlig nivå på kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvården. Säkerheten att få vård utan att vara kapitalstark är större. Risken för gräddfil för folk med pengar minskar, säger Persson. m

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida