Vem ska ha enkelrum?

En tv-kille med staffar efter en operation är på väg in. »Klart han gör reportage«, säger doktor Ek. Samtidigt väntas en dement och aggressiv farbror och en ung man med testiscancer. Vem skulle du ge enkelrum?

7 februari 2005

På kirurgavdelning 34 skramlar matvagnen genom korridoren och ronden är ännu inte klar. Det betyder lunch på stående fot och i värsta fall arbete att lämna över till kvällspersonalen. Doktor Ek är en man med många och långa funderingar som tar sig uttryck i nya ordinationer, provtagningar och undersökningar med udda remisser en masse och patienterna blir kvar på avdelningen för utredning i fall att… och samtidigt tar han emot nya patienter utan att tveka. Personligen skulle jag tveklöst välja Ek som läkare, men han är inte helt lätt att samarbeta med. Platssituationen är en ekvation som sällan går ihop. Efter dagens rond finns det ett enkelrum och en tvåsal att tillgå, men hur? Det sista Ek säger till mig när han står i dörren för att gå över till sitt rum och diktera är:

»Sen vet du ju att Conny Nilsson kommer,
tv-killen som gör samhällsreportage. Det kan vara lite känsligt, så vi får se till att han får det bra, om du förstår vad jag menar? Han har fått en sårinfektion efter gallstensoperationen. Såret måste revideras. Staffar. Fasen så förargligt. Det är klart han gör ett reportage om det här och det lär bli en hel del besök. Han har många vänner och en stor familj. Sju barn tror jag, tillsammans med nya fruns tre. Kan bli ganska rörigt.«

»Och de andra två patienterna som skulle komma?« undrar jag och någonstans i bakhuvudet har jag en vag aning om att Ek och Conny Nilsson spelar golf ihop. Bör det med automatik ge reportern ett enkelrum, är det det Ek försöker säga? Bengt Ek river sig i skäggstubben så att det rasslar medan han letar i minnet.

»Fredrik Asplund, en causa socialis. Äldre ruggigt dement farbror. Frun orkar inte längre. Farbrorn håller i gång hela nätterna och flyttar möbler, sätter på spisen. Hon måste låsa för att han inte ska försvinna ut. Han har visst sågat ned träd hos grannen och varit väldigt aggressiv. De fick lirka länge för att få av honom motorsågen.«

»Vad gör han på kirurgen?« frågar jag när han tystnat och försjunkit i journalen han har framför sig i famnen. Jag tänker att patienten kanske har sågat sig i benet. Jag får upprepa min fråga innan det blir något svar. Doktor Ek bläddrar i pärmen.

»Det är en stomi som krånglar. Men jag tror inte det är så farligt med den biten, det handlar mest om bandageringen i så fall. Inga tecken på ileus. Jag försökte sälja honom till gasteroenterologen, men de har fyra överbeläggningar så vi får ta honom tills vidare. Över helgen i alla fall.«

Jag ser farbrorn framför mig. En dement man med oinskränkt rörelseförmåga som dessutom har vänt på dygnet. Vilken patient skulle orka dela rum med honom? Det bästa vore om han fick enkelrummet mitt emot expeditionen så vi har honom under ständig uppsikt om han skulle få för sig att lämna avdelningen. Och så var det det där med stomin, låter han den vara ifred? Finns det risk för att han blir våldsam?

»Och den tredje?«

»Det är en ung man med testiscancer. Daniel Bengtsson. Han har fått cytostatika och är infektionskänslig. Mår illa och är väldigt matt och tagen. Jag vet vad du tänker. Han borde ha legat på urologen, men influensan går där och… ja, vi får göra det bästa av det hela. Nu kommer han hit. Jag pratade med sambon i morse, hon vill gärna få möjlighet att stanna kvar hos honom på rummet över natten.«

Jag sätter mig ner och tittar på platslistan när han har gått. Ett enkelrum och en tvåsal, de andra patienterna går inte att flytta. Hur ska jag göra?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida