Michelle Wahrolén: Vfu har blivit som ett nålsöga

Har coronastormen bedarrat? Nej, kanske inte riktigt än även om den har tagit en annan riktning. Många jublar nu när restriktionerna släppts medan andra tycker det var lite för tidigt.

Smittan finns trots allt kvar även om den inte  är av den kalibern den en gång var. Klart är att det aldrig kommer bli som innan. Överallt får vi famla efter att skapa ett nytt normalt. Trots fullt pådrag i vården har mycket samtidigt ställts på vänt. Nu ska den så kallade vårdskulden lösas in – ett berg av inställda operationer väntar på att bli utförda. Men det finns en helt annan vårdskuld också. Den till er som jobbar där. Vi kan inte ha en vård som går ut på att ni som jobbar där måste ge upp hela ert övriga liv. Att jobba i vården måste kunna kombineras med att man vet när man slutar för dagen och där fritiden inte bara består av att kippa efter andan.

Att stå på ett ben och vänta på att få ta nästa steg är frustrerande vad det än är man vill kliva till. Tillvaron liksom fryses och man är fast i en situation det är svårt att ta sig ur. Så är det till exempel för sjuksköterskestudenten Lisa Sultan. Hon halkade ur utbildningen på grund av missade spärrtentor med resultatet att hon inte fick någon verksamhetsförlagd utbildning, vfu. Nu har hon sedan länge klarat spärrtentorna men ändå väntat i över ett och ett halvt år på vfu. Det är ironiskt när vården skriker efter fler medarbetare och Lisa och många med henne inget hellre vill än att få börja jobba i vården men inte får möjlighet till det. Lärosätena gör vad de kan men vill samtidigt kunna garantera god kvalitet, vilket förstås är bra. Det är oftast platsgarantin för dem som klarar spärrtentorna men vår granskning visar att det ändå är brist på vfu-platser i hela landet. Mindre än hälften av lärosätena hade tillräckligt med platser inför denna terminsstart. 

Även om pandemin finns med som orsak går det inte helt att skylla på den, problemet har funnits långt innan. Återigen visar detta hur hela vårdsystemet vacklar och hur den bristfälliga arbetsmiljön akut måste göras något åt. Om man bara har tid att släcka bränder och aldrig kan jobba framåt, till exempel genom att kunna ge god handledning till blivande sjuksköterskor, blir det som att långsamt strypa sig själv.  Vi får hoppas att det nya normala är att ta ett stort kliv till vårdarbetsplatser med god arbetsmiljö och kompetensförsörjning.