»Vi är hantlangare i ett spel som inte är riktigt rent«

Möten med asylsökande och gömda flyktingar skapar ofta etiska konflikter för vårdpersonalen. Svårtolkade principer från arbetsgivare och myndigheter står emot den självklara viljan att hjälpa en människa i nöd.— Det vänder sig i magen på mig då jag kommer i situationer där jag träffar patienter som jag behöver men inte får behandla, säger Wanda Emtestam.     

Wanda Emtestam är sjuksköterska och arbetar på Älvsjö psykiatriska öppenvårdsmottagning. Då och då söker sig asylsökande till mottagningen. När det sker hamnar hon i en etisk konflikt. Wanda ska ge vård och behandling på lika villkor till alla vårdsökande. Men asylsökande har bara rätt till akut vård, inte behandling.

– Akut hinner jag bara ta anamnes. Min inre konflikt, som terapeutiskt skolad i hur man behandlar trauma, stressreaktioner och asylsituationer, är att jag med patienten i rummet måste spjälka upp och välja ut bara det som kan karaktäriseras som akut.

Hon påminner om att de asylsökande betraktas som brottslingar i sina hemländer, där de förföljts,  torterats och utsatts för ondskefullheter från myndigheterna. En undersökning gjord på flyktingförläggningen Carlslund förra året visade att 82 procent av de asylsökande hade massiva krigstrauman i bagaget.

– De kommer med förhoppningen att kunna leva i fred, men vi spär på deras problem. Det känns mycket cyniskt att vi ska förvärra deras psykiska skador genom att låta bli att hjälpa dem, säger Wanda.

– Den vård som min arbetsgivare landstinget beslutat tillhandahålla för befolkningen har jag inte rätt att ge asylsökande. För mig är det svårt. Här kommer en patient som jag ska diskriminera. Den här patienten ska få mindre än andra fast han ofta mår sämre.

»Jag blir en brottsling«
Ibland blir det en tolkningsfråga när den akuta vården ska anses vara passerad. Wanda arbetar under delegation som behandlare och ansvarig läkare bestämmer hur många samtal hon ska ha med varje enskild patient.

– Om jag erbjuder behandling istället för bara akut bemötande så överträder jag mina befogenheter, det kallas »trolöshet mot huvudman«. Jag blir en  »brottsling«.

Ett par gånger har hon gjort det. I samråd med läkaren kommit fram till att en asylsökande patient mår så dåligt att han måste få mer än akut hjälp. Hon berättar om en familjefader som stod på randen till sammanbrott. När avvisningsbeskedet kom blev mannen djupt deprimerad och tyckte att det var lika bra att ta sitt och barnens liv. Han kunde inte tänka sig att de skulle bli hemskickade efter hans död.

– På väg hem efter det samtalet slutade bromsarna på min cykel plötsligt att fungera och jag for rätt ut på en starkt trafikerad gata. Vem ska nu ta hand om hans elände, tänkte jag, istället för att fundera på hur det skulle gå för min son att växa upp utan mig.

Wanda hade änglavakt. En bilist såg vad som höll på att hända, signalerade till den mötande bilen, och Wanda hamnade i diket på andra sidan vägen.

Mannen och hans familj gömde sig. Wanda fortsatte att ta emot honom. Efter överklagan och flera turer med nya ansökningar fick mannen och hans familj till slut uppehållstillstånd. 

– Jag tror att tanken är att de människor man inte beviljar uppehållstillstånd ska man heller inte lägga resurser på. Och vi blir hantlangarna. Vi används i ett spel som inte är riktigt rent.
Det kan aldrig ha varit meningen att vi skulle bli ett sorteringsinstrument. Sjukvården ska inte vara indragen i invandrarpolitiken. Det är väldigt viktigt att vi avlastas sådana beslut.

Wanda känner till fall där patienter som lagts in i slutenvård blivit anmälda av personalen, i några fall ledde det till att polisen kom och hämtade patienterna.

– Om vi idag anmäler asylsökande, vem ska vi anmäla nästa gång?

»Självklart ska de få vård«
Ingrid von Platen, sjuksköterska på psykiatriska mottagningen i Spånga, har sett landstingets papper om trolöshet mot huvudman men diskuterade saken med en av mottagningens läkare och kom fram till att det bara gäller gömda flyktingar.

Till Ingrid kommer asylsökande efter remiss från Carlslund som primärvården har överfört sitt asylsjukvårdsavtal till. Hon får ge sina patienter mer än akut vård – tack vare mottagningens fleråriga specialkompetens i att behandla flyktingar och invandrare – och känner inte Wanda Emtestams etiska dilemman.

– Vår definition för att ta hand om patienterna är att de har dagersättning från Invandrarverket samt att deras tillstånd är sådant att deras vård inte kan anstå.

Gömda patienter i behov av vård slussas vidare.

– Självklart ska de få vård, många av dem är ju i akut behov av krisomhändertagande. Med trauman från hemlandet och från flykten är de ofta i kris redan då de kommer till Sverige, säger Ingrid.

Asyltiden blir inte vad de tänkt sig: den långa väntan på besked (ett till nio år), trauman, symtom på exilen, trångboddhet och ekonomiskt knappa förhållanden som för många medför stora påfrestningar på äktenskapet. Flera upplever också att de inte får det stöd och den förståelse från sina landsmän som de väntat.

– Deras berättelser, alla deras uppgifter, blir ifrågasatta, av sjukvården och i kontakter med myndigheter.

– Utan de fyra sista siffrorna i personnumret upplever flyktingarna att de blir behandlade som om de inte finns och då hamnar de så småningom i en existen-tiell kris där allt blir dem övermäktigt.

Enligt Ingrid bemöts många asylsökande med bristande respekt inte bara av Invandrarverket utan också i vården. Ett exempel är när läkaren anser att det går bra utan tolk. Patienterna får inte den tolkhjälp de har rätt till, eller blir tillsagda att ta med någon nästa gång, förslagsvis en släkting, som kan tolka åt dem.

Ingrid säger att hon inte en enda gång under sina tio år som nämndeman såg en domare eller en åklagare behandla en åtalad – och flera av dem var avancerat kriminella – med något som liknade den nonchalans och bristande respekt som de här patienterna möter.

Också hon känner till fall där personal berättat om gömda flyktingar på sina avdelningar. Ibland med polishämtning och utvisning som följd.

– Liksom socialnämnder inte på eget initiativ får lämna upplysningar borde inte sjukvården få det heller.

Ingrid von Platen berättar att förhållandena på flyktingförläggningen Carlslund gör att många asylsökande försöker hitta andra bostäder. Men dagersättningen på 61 kronor räcker inte långt, ofta blir det ett litet inackorderingsrum hos släkten för en hel familj. Asylfamiljer har ingen rätt till bostads- eller socialbidrag. För att få de 61 kronorna måste de dessutom gå i skola. Om de är 60 år gamla eller äldre är skolan frivillig. Men den som inte går i skola får inget buss- eller tunnelbanekort, och utan det har de inte råd att ta sig till vård och behandling.

Avvisades från vårdcentralen
Under busstrejken i Stockholm i våras sökte en asylfamilj på vårdcentralen där de bodde för sina sjuka barn. Föräldrarna var själva sjuka i influensa men på vårdcentralen uppmanades de att bege sig till Carlslund, som sedan Rinkeby frånsagt sig sjukvårdsavtalet för asylsökande är det ställe alla asylsökande bosatta i centrala och norra Stockholm hänvisas till.

– Carlslund ligger avigt till och resan dit är besvärlig, särskilt vid busstrejk. Familjen åkte istället till Karolinska sjukhuset där bägge barnen genast las in för lunginflammation. Sedan satt mamman hos mig och grät över det bemötande de fått. Exemplet visar hur absurd verkligheten är: Ekonomi, lagar och regler kolliderar med behovet av ett värdigt, mänskligt bemötande och den kunskap som finns om asylsituationen och dess betingelser.

Ingrid säger att det tyvärr inte var någon engångsföreteelse. Det händer att patienter söker akut för buksmärtor, eller är så dåliga att de inte kan stå på benen, och ändå får besked att de ska bege sig till Carlslund för att få remiss och sedan återkomma.

Lyssnar utan att ifrågasätta
– Men det står ingenstans att asylsökande måste söka vård på hänvisningsvårdcentralerna för asylsökande när de söker akut. Tolkningen av begreppet akut är minst sagt komplicerad.
Mellan maj och december förra året bokförde Ingrid 261 besök som tog 280 timmar i anspråk. Asylmottagningen, som består av en läkare och en sjuksköterska, har fem till tio nya ärenden i veckan.

– Alla asylsökande behöver minst en timme per återbesök. Svårt traumatiserade tillstånd kräver oftast ett års behandling, ibland två. Istället för att ifrågasätta tar jag emot deras berättelse utan att värdera. Så blir det mänskliga mötet möjligt – och hälsa.

Bedömning och samtal hjälper de asylsökande i den existentiella bearbetningen.

– Så mobiliseras deras egna resurser. Vid ett eventuellt avslag är de mer förberedda och bryter inte ihop helt eller grips av panik. De reagerar förstås starkt och en del hamnar i farozonen för självmord.

I januari, då avvisningarna las över från polisen till Invandrarverket, trodde många att de utvisade skulle bli bättre behandlade men enligt Ingrid blev det precis tvärtom.

– Det händer att de blir kallade för att delges ett beslut – de vet ännu inte om det är bifall eller avslag – och blir tagna i förvar för utvisning i samband med delgivningen. Det är ett klart brott mot artikel 6 i fn:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som stadgar att envar i alla situationer ska erkännas som en person i lagens mening. De fråntas möjligheten att själva besluta vad de vill göra av sina liv. Det är förfärligt, ett fruktansvärt svek.

I augusti tillträdde Ingrid von Platen en halvtidstjänst som konsult på Centrum för transkulturell psykiatri. En del av hennes arbetsuppgifter där blir att tillsammans med läkarkonsulten utveckla den psykiatriska vården för flyktingar och etniska minoriteter inom Stockholms läns landsting.