Vi borde tala mer om döden

Jag säger som Woody Allen när han ?för några år sedan fick frågan om sin inställning till döden: ”Jag är emot den.” Även om det är svårt att tänka sig ett alternativ. ?

Bart Tholens, chefredaktör på den norska sjukskötersketidningen Sykepleien skriver i det här numret om sin bror — boende i Holland, svårt sjuk i tarmcancer. Brodern ville ha inflytande över när det var nog och skrev på ett dödshjälpsavtal. En läkare, som besökte familjen så ofta att han sågs som en vän, kom det klockslag som brodern hade bestämt.

?Schweiz har kliniker där medborgare från andra länder kan få hjälp att dö. I delstaten Oregon i USA får läkare tillhandahålla läkemedel, men inte utföra aktiv dödshjälp. Kanada har antagit en lag som tillåter även sjuksköterskor att assistera vid självvalt livsslut. I Sverige diskuteras frågan om dödshjälp på tidningarnas debattsidor.?

Döden rör oss alla, men är samtidigt — eller kanske just därför — ett svårt ämne att närma sig. Vårdförbundets vice ordföranden tycker att professionen behöver prata mer om döden och döendet innan det går att ta ställning till om det är rätt eller fel att hjälpa någon att ta sitt liv. ??

En annan sak som professionen behöver närma sig är munnen. I vårt tema om munhälsa berättar vi bland annat att munvård är en av de första arbetsuppgifterna som stressade sjuksköterskor väljer bort, trots att en titt på tänderna kan säga mycket om patientens hälsa. Nu ökar kraven på munbedömningar.?

Helhetssyn är bra, så är ?det inte på tiden att munnen börjar ses som en del av ?kroppen?