»Vi kan inte odla fram några bebisar«

De biomedicinska analytikerna på stamcellslaboratoriet i Göteborg välkomnar en öppen debatt om etik. Men de gillar inte när kändisar sitter i soffprogram och målar upp skräckscenarier. Många har ingen aning om vad de talar om.

2 september 2002

Vid en första titt i mikroskopet syns ingenting. Sedan urskiljs några små skiftningar i den ljusa ytan. Äggceller. Embryon. Något som kunde vara livets början. Laboratoriet är litet och fönsterlöst med plats för två, ibland tre vid de långa bänkarna. De biomedicinska analytikerna Katarina Andersson och Karin Axelsson sitter djupt koncentrerade och delar cellerna. Första gången var det speciellt tycker de, men nu, när de sitter några timmar varje dag, går det på rutin. Detta är början av en lång process i jobbet på ett av landets två ledande stamcellsforskningscentra.

Tillsammans med kollegerna Eva Sjögren-Jansson och Jenny Goodwin är de navet i forskningshjulet vid Cell Therapeutics Scandinavia AB, ett företag skapat av forskare från Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Här finns femton anställda, varav fyra är biomedicinska analytiker. Det är de som delar de donerade cellerna, etablerar och odlar dem. Allt som utgör grunden för den fortsatta forskningen ? att ta fram specialiserade celler som i en framtid förhoppningsvis ska hjälpa och ge lindring åt svårt sjuka.

Får många frågor
Många är intresserade av vad de gör och de får ofta svara på frågor om sitt jobb. Särskilt nu, sedan forskning på embryonala stamceller tillåtits, väcks frågan om var gränsen går för ett mänskligt liv. Eller som Vetenskapsrådets huvudsekreterare Harriet Wallberg-Henriksson sagt: »Vad är etiskt försvarbart när det gäller att skydda ett befruktat ägg satt i relation till att i framtiden ha möjlighet att hjälpa kroniskt sjuka patienter?«
Är embryot liv eller bara överblivet material som nu kommer till nytta för att rädda och bota andras liv? Vad tycker de som ägnar sina arbetsdagar åt odlingen av de embryonala stamcellerna? 

För Jenny Goodwin är det viktigaste argumentet att de embryon eller blastocyster som donerats ändå skulle ha slängts. De har inte utvecklats enligt fastställda kriterier och skulle därför inte ha kunnat implanterats igen i de kvinnor som donerat dem efter sin behandling för barnlöshet. Det finns också blastocyster som har varit nedfrysta i fem år och dessa skulle också ha kastats om inte patienten donerat dem.

? I artiklar står att vi offrar barn, att vi offrar liv för forskningen. För en lekman kan det låta hemskt, men mer insatta vet naturligtvis att det inte handlar om något sådant, säger Jenny Goodwin. De blastocyster vi använder är tömda på det som skulle ha kunnat skapa ett liv.

De har inte längre kvar några anlag som kan skapa en moderkaka, exempelvis.

Diskussionen kring Vetenskapsrådets ja till forskning på embryonala stamceller berör de biomedicisnka analytikerna på Cell Therapeutics i högsta grad.  Den har redan resulterat i att fler patienter är beredda att donera överblivna embryon. Anledningen, tror de själva, är att många numer är kunniga om vad de gör.

? Vi för en ständig diskussion om de etiska aspekterna av vår forskning. Vi biomedicinska analytiker träffar andra inom företagets sex forskningsprogram en gång i månaden, berättar Eva Sjögren-Jansson.

Vid mötena har de möjlighet att fritt ventilera beslut, insändare eller debattämnen som dykt upp under den gångna månaden tillsammans med de professorer, läkare och doktorander som arbetar inom företaget. Med på mötena finns också olika experter, som samhällsvetare eller jurister. Ibland har de besök av Vetenskapsrådets delegater eller andra berörda.

Ingen vet riktigt vad som gäller
När Vetenskapsrådets ordförande Bengt Westerberg presenterade rådets ja till stamcellsforskning på embryonala celler diskuterade de konsekvenserna av beslutet. Andra gånger kan det vara frågor som ska upp i EU. Ett självklart debattämne var president George Bushs uttalande att inte subventionera framställning av nya stamcellslinjer, utan bara stamcellslinjer etablerade före den 9 augusti 2001. Motivet var att de stamcellslinjer som används räcker för den forskning som pågår i USA. Stamcellslinjer är alla celler som odlats fram från ett och samma embryo. Mer än tio procent av världens drygt femtio stamcellslinjer finns i Sverige.

? De etiska mötena behövs eftersom stamcellsforskningen är så ny i Sverige. Ingen vet riktigt vad som gäller.  Det saknas ännu klara regler och riktlinjer. Därför måste vi diskutera hur besluten ska tolkas och vad de innebär för vårt arbete. Och ständigt vara redo för nya förutsättningar, säger Eva Sjögren-Jansson.

Debatten har visserligen givit fler donatorer, men under tiden har också en donator ändrat sig. Det innebär att all forskning på dessa celler måste upphöra. Ett sådant beslut måste respekteras, menar hon, och spridas till alla forskarlagen. Grundkunskapen om hur celler utvecklas kommer ändå till nytta och kan användas för andra cellinjer. Man kan exempelvis testa om en metod man använde för en cellinje fungerar även på andra cellinjer.

Bota kroniska sjukdomar
Att i en framtid kunna få fram specialiserade celler som kan bota kroniska sjukdomar som diabetes, Alzheimer, Parkinson är en del av attraktionen i arbetet. Men mycket arbete återstår. Först måste man ta reda på vad som behövs för att en stamcell ska utvecklas till en fullt mogen cell, att optimera dagens teknik helt enkelt.

? Cellerna är som växter, man måste se till dem hela tiden. Varje cell utvecklas på sitt sätt och kräver därför sin dagliga skötsel och omsorg, säger Eva Sjögren-Jansson.

Men också reflexion och funderingar för att ständigt utveckla behandlingen av dem. Förhoppningen är att man kan använda patientens egna stamceller i stället för stamceller från embryon. Att använda de egna stamcellerna vore en fördel, precis som det är bättre att få sitt eget blod i samband med en operation, eftersom man slipper risken för avstötning som främmande material kan ge.

? Stamceller har hittats i många vävnader i kroppen, men vi vet långt ifrån allt om dem, säger Eva Sjögren-Jansson.

Att stamcellsforskningen debatteras tycker hon är positivt, eftersom den väcker intresse för deras arbete. Nyligen fick hon berätta vad hon gör för sin 88-åriga mammas pensionärsgrupp, eftersom de blivit så upprörda över vad de läst i tidningarna.

? De trodde att vi odlade barn i små skålar på stamcellslaboratoriet. Då jag beskrev arbetet förstod de att det syftar till att ta fram specifika celler som kan reparera organ eller användas mot sjukdomar.

Tror inte på skräckscenarier
Skräckscenarier som att deras forskning kan hamna i orätta händer tror de inte på. De känns bara främmande. Katarina Andersson som sett kändisar uttala sig i Rapports morgonprogram förstår inte hur någon kan få yttra sig i media om ett ämne de saknar kunskap om. Några kanske föreställer sig en galen forskare som plockar fram celler och specialiserar dem och gör en ny människa, men så enkelt är det inte.

? Innan man tar steget att använda celler kliniskt måste man lära sig att kontrollera processen. Annars kan man hamna i situationer där celler löper amok i människokroppen. Man måste säkert veta att de fungerar som man tänker sig att de ska göra, säger Eva Sjögren-Jansson. Men under tiden är den öppna debatten mellan insatta och kunniga debattörer viktig. Forskare ska inte kunna jobba utan insyn från omvärlden.

När de studerar listan över de etiska reglerna för biomedicinska analytiker från yrkesorganisationen Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap, IBL, fastnar Jenny Goodwin vid nummer sex, för att den berör deras arbete specifikt:

»I forsknings- och utvecklingsarbete bör den biomedicinska analytikern ta ansvar för och medverka till att de forskningsetiska riktlinjerna följs.«

? Det tycker jag att vi gör. Vårt etiska ansvar mot donatorer, samhälle, lagar och riktlinjer upphör aldrig. Därför fortsätter vi att diskutera etik.

Förvaras i 37 grader
Så stängs dörren till laboratoriet. Skålarna med embryon är inställda i värmeskåpet, som håller 37 grader. Tankarna går till George Bushs tal till nationen den 9 augusti:

»First, are these frozen embryos human life, and therefore, something precious to be protected?  And second, if they?re going to be destroyed anyway, shouldn?t they be used for a greater good, for research that has the potential to save and improve other lives?«

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida