”Vi ser en trendförskjutning i lönerna”
Vårdförbundets budskap när det gäller löneutvecklingen för de mest erfarna är ett välkänt ”håll i, håll ut”. Särskilt yrkesskickliga börjar värderas mer. Men är det tillräckligt för att behålla löneavtalet?
I maj förra året satt Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro och förhandlingschefen Annelie Söderberg på förbundets kansli i centrala Stockholm och jämförde resultatet från sina pulsklockor. De hade just tecknat avtal för drygt 90 000 offentliganställda — efter avtalsförhandlingar med Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona. Förhandlingar som slutade med medling.
Fokus på erfarna
Vårdförbundet hade för första gången på länge försökt få in en siffra i avtalet. Kravet var 10 000 kronor extra under tre år till minst en fjärdedel av medlemmarna: De mest erfarna som länge halkat efter i löneutvecklingen.
Arbetsgivarsidan sa nej till siffran. Däremot kom parterna överens om att öka lönespridningen, alltså skillnaden mellan dem som tjänar minst och mest, genom att prioritera högre löner för särskilt yrkesskickliga.
Då, för ett och ett halvt år sedan, var Sineva Ribeiro tydlig med att Vårdförbundets målsättning stod fast, trots avsaknaden av siffror i avtalet. Budskapet var ”vi ska lösa 10 000-kronorsfrågan lokalt” och att avtalet kommer att sägas upp efter två år ”om vi ser att det inte händer något med lönespridningen och de särskilt yrkesskickligas löner”. Dessutom förväntade sig Vårdförbundet ”god löneutveckling för alla”.
Förändrade förutsättningar
Vad säger Sineva Ribeiro om det här i dag? Frågan är högaktuell eftersom det vid årsskiftet finns möjlighet att säga upp avtalet HÖK19 i förtid.
Den här gången ses vi för en intervju digitalt. Pandemin har kastat om verkligheten för alla. Förhandlingschefen jobbar från köket, förbundsordföranden från soffan. Lönerna för 2020, som skulle ha ingått i analysen av avtalet, är fortfarande inte klara hos flera stora arbetsgivare, vilket Vårdfokus tidigare skrivit om.
Det här krånglar till det för Vårdförbundet i utvärderingen av avtalet, berättar Sineva Ribeiro. Men utifrån det hon hittills sett är hon försiktigt positiv. En medlemsenkät 2019 visade att 22 procent bedömts som särskilt yrkesskickliga det året och att de i genomsnitt fått 1 200 kronor mer i lön. Om det hänt något med lönespridningen är för tidigt att säga, men från några lokalavdelningar har Sineva Ribeiro fått signaler om att det verkar gå åt rätt håll.
— Vi ser en trendförskjutning, den bättre löneutvecklingen har lagts på dem som är särskilt yrkesskickliga. Men vi är absolut inte i mål, säger hon.
Blir avtalet kvar?
Är det tillräckligt för att låta avtalet fortsätta löpa vid årsskiftet? Vad skulle fördelarna och nackdelarna vara med att säga upp avtalet? Det här är frågor som varken Sineva Ribeiro eller Annelie Söderberg vill svara på i nuläget.
Besked kommer i slutet av december, berättar de. Då ska förbundsstyrelsen ta ställning, efter att ha gått igenom analysen av löneutfall och partsgemensamma arbeten, pratat och samrått med lokala ordföranden och avtalsrådet.
Vårdförbundet tänker också passa på att diskutera med SKR hur arbetsgivarna hanterat det gemensamma avtalet.
Runtom i landet ser det väldigt olika ut, både i kommuner och regioner. Just i år har Region Kronoberg utmärkt sig genom att dra iväg i positiv riktning, vilket Vårdfokus tidigare berättat om. Här har hjärtsjuksköterskorna Elisabeth Ericsson och Catrin Dahlström tillsammans med andra erfarna fått rejäla lönelyft, tack vare en satsning på särskilt yrkesskickliga som väcker hopp. I Västerbotten däremot vill regionen inte ens använda begreppet särskilt yrkesskicklig. Här är utfallet så dåligt att många känner hopplöshet och vill ha ett nytt avtal.
Vad händer med avtalet?
- Avtalet HÖK19 reglerar lön och andra viktiga villkor för anställda i landets regioner, kommuner och kommunala bolag.
- HÖK19 är treårigt. Men vid årsskiftet finns en möjlighet att säga upp avtalet ett år i förväg, en så kallad stupstock.
- I slutet av december ska Vårdförbundets förbundsstyrelse fatta beslut om avtalets framtid. Följ frågan här på på Vårdfokus.se
— Det är problematiskt att avtalet tillämpas så olika och att vi fortfarande har arbetsgivare som tror att våra medlemmar kommer att bli kvar hos dem hela livet, utan löneutveckling. Men vi vet att kåren inte köper det längre, säger Sineva Ribeiro och tillägger att det ofta sett ut såhär. Att regioner och kommuner skött sig olika bra, oavsett avtal.
Måste hålla långsiktigt
Hon är övertygad om att arbetsgivare som inte gör något åt de erfarnas löner kommer att tappa kompetens och i förlängningen få svårt att bedriva patientsäker vård. Något som redan sker, som blivit tydligare än någonsin under pandemin.
Bland regionerna är det hittills bara Kronoberg som verkar ha antagit utmaningen att lösa 10 000-kronorsfrågan. På andra håll ser det mörkare ut. Men Sineva Ribeiro tror att tydligheten i förbundets målsättning ändå varit viktig för de resultat som hittills gått att se och för att få förändring på längre sikt.
Några arbetsgivare går före, verkligheten kommer ikapp de andra, resonerar hon. Från fackligt håll ser hon och Annelie Söderberg behov av uthållighet lokalt, fortsatt fokus på lön och ett enträget arbete för att få politiker och tjänstemän att förstå att kunskap och erfarenhet måste löna sig. Med andra ord: Håll i håll ut.
Hur tänker Vårdförbundet utnyttja att pandemin satt så stort fokus på vårdens behov?
— Vi behöver använda pandemin till att få politiker att förstå att vi gått med en kompetensbrist väldigt länge, som var akut redan innan pandemin. Nu ser vi från arbetsgivarhåll att de vill ge oss bonusar, tillägg, julklappar. Men vad som krävs är långsiktiga höjningar av medlemmarnas löner, som ger bättre livsinkomst och pensioner, som befolkningen nu säger att vi är värda, säger Sineva Ribeiro.