Pia Antonsson: Vi som vårdar har ett ansvar – vi kan välja att se människan
Det skulle vara enkelt att agera som dömande och straffande instans. Har man slagits, skadat, då ska man väl stå sitt kast? Men människan i mjukisar och tofflor skulle i någon olycklig, oförutsedd version av framtiden kunna vara jag, skriver Pia Antonsson, specialistsjuksköterska inom rättspsykiatri och Vårdfokus läsarkrönikör.
Venerna i armvecken vill inte, han säger att handryggen går bra, även om det gör lite mer ont. Jag för mina fingrar över den tunna huden, känner benen, ser tunna kärl, bestämmer mig för ett försök och får till blodproverna. Samtidigt tänker jag på de där händerna. Vad de en gång gjort mot en annan människa. Jag berör händer som berövat.
God hälsa, vård på lika villkor, respekt för allas lika värde och varje människas värdighet, med företräde för dem med störst behov. Stororden i hälso- och sjukvårdslagen tar i från tårna och går utmärkt att använda i idealistiska uppsatser på sjuksköterskeprogrammet, eller i visions- och värdegrundsdokument på arbetsplatsen. Men så har man den kliniska verkligheten framför sig med de patienter som slåss för att ångesten inte har några andra utlopp eller för att substanserna suddat ut gränserna. De som hotar i ambulansen och de som hotar utanför. De som kommer in till akuten med någon annans blod på sig. De som skjutit, de som skjutits. De som kommer in för vård med kriminalvårdspersonal i följe. Och de som vi sedan måste skriva orosanmälningar om.
Det skulle vara enkelt att agera som dömande och straffande instans. Har man slagits, skadat, då ska man väl stå sitt kast? Öga för öga, lika för lika.
Själv hamnade jag i en korridor med mina värdeord. En lång en, med grå betong, ljusinsläpp genom förstärkt glas och utsikt över tallar och bergsformationer. Luftigt och ljust, högt i tak när jag går till arbetspasset, placerar namnbrickan rätt, tre pennor i bröstfickan, larmet på höger sida, passerkortet lättåtkomligt för att enkelt kunna gå in och ut genom tunga, låsta dörrar. Det är också en klaustrofobisk och kal korridor för den som har fråntagits rätten att själv öppna någon av de många dörrarna. För hit till rättspsykiatrin kommer personerna som begått ett eller flera brott, från snatterier och narkotikabrott till de grövsta brotten mot liv och hälsa. Med sig har de en allvarlig psykisk störning och en promenad i den grå korridoren, som i stället för fängelse leder till vård.
Här finns patienterna med tyngst bagage. De svåra psykiatriska tillstånden, de komplexa samsjukligheterna och, ganska ofta, de trassligaste anamneserna. Här finns de som räknas långt ner på samhällets osynliga rankningslistor. Här är frågan om autonomi i tvångsvård ständigt närvarande. Hur arbetar man för god hälsa om patienten inte håller med om dom, påföljd eller diagnos? Vård på lika villkor, när någon gjort något mänskligt sett oförlåtligt?
Hur arbetar man för god hälsa om patienten inte håller med om dom, påföljd eller diagnos? Vård på lika villkor, när någon gjort något mänskligt sett oförlåtligt?
Jag är försiktig när jag tar blodproverna. Frågar om det går bra. Ger läkemedel som får patientens mående att bli stabilare, erbjuder samtal och socialt stöd. Inte för att jag är en särdeles god och tolerant människa, utan för att det är det som är vård på lika villkor. Respekt för värdigheten, människovärdet. Människan jag har framför mig, i regionens grå mjukisbyxor och Kriminalvårdens grönvitrandiga tofflor, är någons bror eller syster, någons barn, kanske någons förälder, kanske en vän. Människan i mjukisar och tofflor skulle i någon olycklig, oförutsedd version av framtiden kunna vara jag. Oavsett var i den kliniska verkligheten vi möter dem, oavsett händelseförlopp, moralprinciper och psykstatus, är ingen patient enbart en braskande kvällstidningsrubrik – varje patient är en människa. Och vi i den vårdande änden av samhället har ett stort ansvar och en väldig makt. För vi kan välja att se människan.
//Pia Antonsson, specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård i Stockholm och teolog sedan tidigare