”Vi tycker inte lika i allt”
Det må finnas spänningar mellan medlemmar i Vårdförbundet och Läkarförbundet, men de båda förbundens ordföranden har i alla fall funnit varandra. Och även om de inte tycker lika i allt är de överens om en sak: Sedan de började samarbeta möter arbetsgivaren ett betydligt starkare motstånd.
Det var kring lönepolitiken deras samarbete började. De är helt överens om att lönerna i vården är för låga – särskilt i förhållande till andra branscher. De är också förenade i sin kärlek till sjukvården. En kärlek som leder till ett sådant engagemang att det blivit deras akilleshäl i löneförhandlingarna. För tog inte de och deras medlemmar så stort ansvar för verksamheten skulle knappast så många av dem stanna kvar i vården.
Vårdförbundets Eva Fernvall och Läkarförbundets Robert Leth, sedan fyra respektive sju år ordförande i var sitt starkt yrkesförbund. Samarbetet dem emellan är ingen självklarhet. Har inte varit det tidigare. Men Eva Fernvall och Robert Leth respekterar varandra och varandras medlemmar, det är alldeles tydligt.
Samarbete kring lönerna
Även om samarbetet mellan de två förbunden inte har någon lång historia så känns det så, säger Robert Leth. Det har kommit långt och är väl förankrat i de båda organisationerna. De svarar självklart ja på frågan om det goda samarbetet kommer att fortsätta även efter Leths avgång. För båda har märkt att enigheten mellan förbunden har gjort dem till en stark förhandlingsmotpart. De tycker heller inte att det är svårt att driva en likartad lönepolitik eftersom de har en gemensam syn på att utbildning måste löna sig. Utbildning och ansvar för verksamheten.
– Vi trodde nog att det skulle vara svårast att samarbeta kring lönepolitiken, men det var tvärtom där det kom igång snabbast, säger Eva Fernvall som tycker att Vårdförbundet hade ett gott stöd från läkarna under konflikten 1995. Det stödet blev grunden till samarbetet.
– Vi förhandlade parallellt och trots att vi slöt avtal och ni befann er i konflikt rubbades inte vårt förtroende för varandra, intygar Robert Leth.
De talar varmt om sina förbund, sina medlemmar och deras yrken. Båda ser ordförandeskapet för ett yrkesförbund som en stor utmaning.
– Vårt uppdrag är inte bara strikt fackligt. Vi har också ett stort ansvar för att värna om yrkets utveckling och det ansvaret gör ordförandeskapet ännu mer spännande, säger Robert Leth.
– Det är en dynamik mellan det fackliga och det yrkesmässiga och det är en utmaning att få de två världarna att gå ihop, tillägger Eva Fernvall.
Att deras förbund består av såväl offentligt och privat anställda som egna företagare ser de också som en stimulans. Bland Läkarförbundets medlemmar finns en annan tradition av eget företagande än bland Vårdförbundets, och samtidigt som Robert Leth beklagande konstaterar att den privata sektorn satts på svältkost de senaste fyra åren, gör Eva Fernvall ingen hemlighet av att hon vill se en ökande andel egna företagare bland sina medlemmar.
Vem ska vara chef över vem?
Även om det finns frågor kring vilka de två ordförandena är oense talar de hellre om de där de är överens. Men att vara överens om att personalen inom vården är för lågt betald i förhållande till andra grupper i samhället är en sak. En annan sak är när det kommer till respektive medlemskårs lönenivåer och vem som ska vara chef över vem. Eva Fernvall betonar också att deras samarbete inte betyder att de tycker lika i alla frågor. Så anser hon också att det ska vara. I olikheterna ligger en spänning och en kraft. De har trots allt olika gruppers intressen att bevaka och att Eva Fernvall mer än Robert Leth hävdar åsikten att Vårdförbundets medlemmar i ledande ställning ska kunna tjäna mer än en läkare är väl bara som det ska vara.
Också när det handlar om chefsfrågor kan de hitta gemensamma nämnare. På frågan om vem som ska vara chef i vården svarar Eva Fernvall att även om det finns en konflikt mellan förbunden vad gäller synen på chefer, är de överens om att förutsättningarna för chefer i vården har försämrats.
– Det är extremt svårt att vara chef i vården i dag, instämmer Robert Leth.
Svaret på frågan om ”på vilket sätt” kommer utan någon tvekan. Och samstämmigt.
– Otydliga befogenheter!
Chefer i dagens sjukvård har mycket ansvar och många krav på sig, men inga befogenheter, menar de båda. De har ingen möjlighet att säkerställa rekryteringen genom att sätta löner, exemplifierar Robert Leth.
Respekt för kunskaper
Diplomatiskt säger de att det är den som har kunskap om verksamheten som ska vara chef över den. ”Vi behöver utveckla respekten för varandras yrkeskunskaper”, lägger Eva Fernvall till lite försiktigt.
Med en mun intygar de, kanske tvärtemot vad man kan tro, att motsättningarna ”ute på golvet” har varit lättare att överbrygga än de på organisationsnivå.
Men är det verkligen inte så att läkare har svårt att släppa fram sjuksköterskor som chefer, Robert Leth?
– Alla tycker inte lika, svarar han snabbt.
– En del läkare har svårt att överhuvudtaget ha en chef, vare sig det är en sjuksköterska eller en annan läkare. Men förbunden har en samsyn om att det viktigaste är att chefen rekryteras från en grupp som har kunskap om verksamheten, betonar han och tilllägger att det bland läkare alltid kommer att finnas de som har åsikten att det krävs en läkare för ett speciellt chefsjobb, medan Vårdförbundets medlemmar kommer att hävda att det inte gör det.
– Vi måste kunna föra sådana diskussioner med bevarad respekt för varandra, säger Robert Leth.
Rörande enighet
Även om det inom de två yrkesförbunden finns olika uppfattningar om vem som ska leda vården finns det också en rörande enighet om att landstingen ger deras medlemmar för dåliga förutsättningar för att kunna utöva ett gott ledarskap. Det tror Robert Leth är en förklaring till att det är så svårt att leda dagens sjukvård.
Sjuksköterskor har omvårdnad som sitt karaktärsämne – läkaren är den medicinska experten. Borta är den tid när man trodde att de båda inte skulle kunna mötas. Men när Robert Leth får frågan om vilken kompetens han anser är viktigast hos Vårdförbundets medlemmar svarar han först: den medicinska. Han tycker att sjuksköterskor i Sverige har en mycket hög medicinsk kompetens. Eva Fernvall understryker att svenska sjuksköterskor av tradition är självständiga och att de inte ser sig som assistenter till läkarna. När de två ordförandena har talat kring ämnet kompetens en stund deklarerar de att omvårdnad och medicinsk kompetens går hand i hand och att även om sjuksköterskor har mer av omvårdnad och läkare mer medicin så kompletterar kompetenserna varandra.
– Det skulle vara svårt att driva sjukvård där det ena eller det andra inte finns, säger Robert Leth.
Ser inga konstlade hierarkier
När det gäller hierarkierna i vården ser de inte verkligheten på riktigt samma sätt. ”Jag ser inga konstlade hierarkier, bara olika kompetenser”, säger Robert Leth. Det får Eva Fernvall svårt att stämma in i.
– Det var inte länge sedan vården bestod av läkare och icke-läkare. Det ska finnas en linjehierarki där det är klargjort vem som fattar beslut, men det finns också en informell hierarki som används för att hålla nere folk.
Robert Leth anser att Eva Fernvall beskriver en svunnen tid och säger att de företräder yrkeskårer som ska hitta lösningen på sjukdomar och att den uppgiften är viktigare än hierarkiska system. Eva Fernvall instämmer i att så bör det vara, men så är det inte på grund av otydligheter i arbetsorganisationen. De har inte svårt att enas om att där brister arbetsgivaren.
Om framtiden säger Eva Fernvall och Robert Leth att visst kommer organisationernas samarbete att fortsätta, men att de absolut inte vill se ett gemensamt vårdförbund. Yrkesförbund passar inte att slås ihop med varandra. De båda ordförandena vill fortsätta att driva just sin yrkeskårs frågor. Men ett gemensamt mål har de: Att utveckla verksamheten och lyfta fram sjukvårdens betydelse i samhället.