Vittne till krigsförbrytelser

Torsdagen den 16 september 1982 omringades de två flyktinglägren Sabra och Shatila i Beiruts utkanter av israelisk militär. Det var starten på en massaker av palestinska flyktingar. I det enda sjukhusets operationssal kämpade narkossjuksköterskan Louise Norman för att rädda så många liv som möjligt. Nu kan hon bli vittne i en krigsförbrytarrättegång mot Israels premiärminister.

1 december 2003

Louise Norman var 29 år och hade jobbat som sjuksköterska i flera år när hon äntligen fick möjlighet att arbeta utomlands. Efter att två gånger tidigare ha sökt populära volontärjobb i tredje världen och fått nobben i den hårda konkurrensen fick hon till slut beskedet: Du ska till Libanon. Till Beirut, den sönderbombade staden som under flera år av inbördeskrig fyllt tv-rutorna med bilder av ruiner, flyktingläger och beväpnade miliser.

– Jag var aktiv i olika solidaritetsrörelser och bestämde mig tidigt för att jag skulle arbeta en tid på ett sjukhus utomlands. Så jag blev verkligen glad när jag fick veta att jag var antagen, berättar Louise Norman när vi sitter i hennes kök på Värmdölandet utanför Stockholm.

Trodde att kriget var slut
Hon, liksom de flesta andra, trodde att kriget i Libanon var slut. Vapenstillestånd rådde och det såg ut som om det äntligen skulle kunna bli fred i det förödda landet.

– Vi visste ju att nöden var stor och att det var brist på i stort sett allting eftersom Beirut bombats under hela sommaren. Men vi trodde ju inte att det skulle bli nya strider. Jag och hela världen gjorde en missbedömning.

Louise Norman reste med en grupp som var utskickad av Svenska kyrkan och bestod av fyra andra svenskar.

– Vi var tre sjuksköterskor, en läkare och en diakonissa. Totalt var vi 70 personer från olika västländer som skulle arbeta tillsammans på sjukhus runt om i Libanon.

I slutet av augusti lämnade hon Södersjukhuset och Sverige. Spänd och nervös satte hon sig på planet till Cypern där gruppen skulle samlas. Därifrån reste de sedan med båt mot Libanon. När båten började närma sig kusten blev den stoppad av israelisk militär som ville kontrollera passagerarna. Först sex timmar senare kunde de gå i land i en liten hamnstad norr om Beirut.

– Det kändes som om jag var i en film, som om det inte var på riktigt. När vi sedan reste runt i olika flyktingläger och pratade med människor blev intrycken så otroligt starka. Det tar ett tag innan man verkligen fattar att man är i en annan värld.

Knappa resurser
Efter tre dagar splittrades gruppen och Louise Norman blev placerad på Röda halvmånens sjukhus vid flyktinglägren Sabra och Shatila.

Hon tar fram ett fotoalbum och visar bilder från lägren. Längs gatan där sjukhuset låg fanns en enda restaurang som fortfarande höll öppet. Vid borden satt män och rengjorde sina vapen. På sjukhuset väntade en sammansvetsad grupp av libaneser, palestinier och västerlänningar som med knappa resurser gjorde vad de kunde för att behandla och vårda invånarna i de två lägren. De översta våningarna var sönderbombade och oanvändbara. Flera av rummen där patienter vårdades bar spår av granatattacker. För narkossjuksköterskan Louise Norman blev operationssalen den huvudsakliga arbetsplatsen.

Opererade ofta barn
– Vi hade ett akutlarm som bestod av en flaska som var upphängd med lite metallsplitter från olika granater. Från flaskan gick det ett snöre ner till akutmottagningen. När de drog i den så klirrade det uppe hos oss och vi visste att det var sårade på väg in, berättar hon och ler snett.

Ofta var det barn som personalen opererade. Lekande barn som i bråten efter raserade hus hittat delar från splitterbomber som inte detonerat, men som exploderade när barnen tog upp dem.

– Det moderna kriget är så djävulskt. De här vapnen ger fruktansvärda skador. Ben och armar ryker. Bukskador var också vanliga. Kirurgerna var väldigt duktiga och vi kunde rädda många, men samtidigt hade vi stor brist på mediciner och blod.

Efter ett par veckor hade Louise Norman börjat komma in i rutinerna och vänja sig vid sitt nya liv i Libanon. Men så exploderade en bilbomb utanför det styrande kristna falangistpartiets högkvarter. Den nyligen tillträdde presidenten dog och i det efterföljande kaoset blev ärkefienderna, palestinierna, anklagade.

Snart var striderna i gång, och den israeliska armén som dragit sig tillbaka mot gränsen marscherade åter mot Beirut. Onsdagen den 15 september började bomber falla och Louise Norman fick tillbringa dagen i skyddsrum. Det var omöjligt att nå sjukhuset. Dagen efter fortsatte bombningarna och de israeliska militärerna omringade de två lägren. Snart var området helt instängt. Men Louise Norman och hennes kolleger lyckades med hjälp av Röda korset ta sig till sjukhuset.

Samtidigt började falangistmilisen att ge sig in i lägren. plo, som tidigare inneburit ett visst skydd för palestinierna, hade lämnat landet. Kvar fanns kvinnor, barn och äldre män. I skenet från israeliska lysraketer inleddes massakern.

Donerade blod till kollega
På sjukhuset rådde kaos. Närmare tusen palestinier hade flytt dit och fyllde varje rum och varje trapphus. De sårade blev allt fler och fördes i skytteltrafik till operationssalen.

Mohammed, en pakistansk sjuksköterska som var i Libanon för att tjäna ihop till sitt bröllop, gjorde misstaget att luta sig ut genom ett fönster och träffades av skott från en israelisk stridsvagn.

Kollegerna bar honom direkt till operationsbordet, skjuten i buken och med svåra leverskador och blödningar. Eftersom det var brist på blod och Louise Norman hade samma blodgrupp blev hon donator.

– Efter att han tillfrisknat började han bli väldigt mån om mig och lagade sedan alltid mat när jag hade jour. Det tog ett tag innan jag förstod att han betraktade mig som sin syster eftersom jag hade gett honom blod.

På torsdagen började den lokalanställda vårdpersonalen och flyktingarna att lämna sjukhuset. De vågade inte stanna.

På fredagsnatten blev det lugnare. Det kom inga fler skadade och operationerna var avklarade. Louise Norman och en tysk sjuksköterska, Bertrand, vakade över patienterna. Tidigt på lördagsmorgonen bultade det på dörren. Falangistmilisen gick längs huvudgatan och beordrade alla ut ur husen. Vårdpersonalen gick ut på trappan till sjukhuset.

Riktigt rädd
– Det var säkert mellan 700 och 800 personer som stod där, upptryckta mot husväggarna och fullständigt skräckslagna. Det var egentligen enda gången som jag blev riktigt, riktigt rädd. Vi var vana vid att se killar med vapen, men de här soldaterna var något helt annat.

Milisen frågade vilka de var och ville ta med dem till förhör. Louise och Bertrand lyckades förhandla sig till att få stanna och sköta om patienterna. De andra fördes i väg. En kvinna som stod vid vägen sprang fram och försökte lämna sitt spädbarn till en av läkarna, men knuffades tillbaka av milisen.

Några kvarter längre bort fördes en palestinsk sjuksköterska bakom ett plank och avrättades. De andra förhördes brutalt och ställdes upp mot en mur. Men i sista stund kom en israelisk militärpatrull förbi.

– De fick väl kalla fötter när de såg att de var vita västerlänningar. Flera var amerikaner och några var judar, så israelerna tog dem med sig.

Några minuter efter att Louise och Bertrand återgått till arbetet hörde de maskingevärseld och skrik.

– Efter tio minuter blev det tyst och det enda vi hörde var bulldozers som vi senare fick veta hade skyfflat ned folk i massgravar. Vi var så rädda att vi inte vågade se ut genom fönstren.

Senare på dagen drog milisen och israelerna sig tillbaka. Sjukhuset började evakueras och patienterna flyttades till en skola i en annan del av staden.

Louise Norman och hennes kolleger fördes till västra Beirut. Hon tycker att kyrkan agerade på ett bra sätt. Bland annat gavs alla i personalen gott om tid till samtal och bearbetning av vad de varit med om. En vecka senare fick samtliga resa upp i bergen för att under några dagar vila upp sig.

– Kyrkan är ju en organisation som består av själavårdare och har erfarenhet av kriser.

Som ett sätt att bearbeta vad hon varit med om skrev Louise Norman brev efter brev till familjen, vänner och jobbarkompisar. Men trots chocken och sorgen valde hon att stanna i Libanon. Hon till och med förlängde kontraktstiden med tre månader.

– Det är jag väldigt glad för. Jag fick på så sätt dela smärtan med dem som det berörde. Det hade nog inte alls blivit bra om jag åkt hem direkt. Nu fick jag bearbeta mina känslor på plats.

Vid jul 1982 lämnade hon Beirut och åkte tillbaka till Stockholm och Södersjukhuset.

Självklart att vittna
För drygt två år sedan tog en belgisk juristgrupp kontakt med Louise Norman. På uppdrag av anhöriga och efterlevande var de i färd med att förbereda ett åtal mot bland andra den israeliske premiärministern Ariel Sharon. Som dåvarande försvarsminister påstås han ha gett milisen klartecken att gå in i lägren.

Louise Norman har lämnat ett vittnesmål och deltagit i en presskonferens i Israel om åtalet.

– Jag hade aldrig trott att det skulle bli möjligt att ställa någon till svars. Det vore fantastiskt om det skulle lyckas och jag skulle självklart vittna inför rätten, men vi får se hur det går.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida