Vuxna är rädda att närma sig unga

9 augusti 2004

Barn och unga som lider av fetma får inte den hjälp de behöver, säger Susann Regber, barnsjuksköterska vid runda barn-teamet på Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg.

Hon berättar om den 16-åriga, kraftigt överviktiga flicka som aldrig skulle drömma om att sätta sig på en cykel och som inte badat offentligt på sex år. Men som trots det har fått vänta i två år på en remiss till runda barn-teamet.

Susann Regber ingår sedan tre år i ett forskningsteam som undersöker överviktiga barns hälsa och livsvillkor. En av studierna visar att 58 procent av de feta barnen uppger att de blivit mobbade och att dubbelt så många som normalviktiga barn har läs- och skrivsvårigheter.

– Vi har ofta ett medicinskt-biologiskt perspektiv när det gäller de här barnen, men de sociala och psykologiska perspektiven är minst lika viktiga. Mobbningen av barn skapar dålig självkänsla och en negativ självbild som de kan ta med sig in i vuxenlivet.

Vi lever i en fetmafrämjande miljö, konstaterar Susann Regber och understryker att föräldrar måste ta sitt vuxenansvar.

– Bjud tidigt på nyttig mat och våga sätta gränser, uppmanar hon alla föräldrar.

Vår rädsla för att påpeka för någon att han eller hon har blivit för rund och tassandet kring ämnet fetma anser Susann Regber bidrar till stigmatiseringen.

Många vuxna vågar inte närma sig unga av rädsla för att göra fel, tycker också journalisten Josefine Adolfsson som skrivit en dokumentär roman om utsatta flickor.

I Kårnulf was here berättar hon om Moa och hennes vänner som tar droger och hellre gömmer sig hos torskar än hamnar på institution.

Den sociala segregationen och övertygelsen om människors lika värde är frågor som driver Josefine Adolfsson. I skolan såg hon hur lärare särbehandlade elever beroende på om föräldrarna var akademiker eller inte, och hur vissa tilläts falla igenom skyddsnätet lättare än andra. Ilskan över det har följt henne hela livet.

Josefine Adolfsson anser att fetma, hetsätande och missbruk ofta är olika symtom för samma sak och hennes råd till skolsköterskor och andra som möter unga som mår dåligt är att stanna upp och lyssna. Att ta sig tid att möta ungdomarna på riktigt.

Moa i boken har turen att ha människor omkring sig som ser henne och som får henne att tänka på nya sätt. Hon hamnar på en psykiatrisk klinik och träffar en sjuksköterska som tar sig tid och som berättar för henne att hon mött många som henne på kliniken.

Det lyfte ansvaret för Moas situation från hennes egna axlar.

– En enskild sjuksköterskas bekräftelse kan förändra en människas liv.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida