Wendy håller patienterna borta från doktorn

En sjuksköterska med gedigen medicinsk vidareutbildning. Det är Wendy Johnson och hennes kolleger, nurse practitioner, som håller på att förändra den brittiska sjukvården. Nu planerar Mitthögskolan en svensk efterföljare.

8 april 2002

– Patienterna kom och frågade mig om saker som de inte ville ta upp med doktorn. Det kunde handla om krångel med brösten, hudutslag eller sociala problem. Men jag kände att jag behövde bättre utbildning för att kunna ge svar på det de frågade om.

Det är Katrina Maclaine som berättar. För tio år sedan var hon mottagningssköterska i Newham i östra London. Och det var i den rollen hon fick frågor »i förtroende« från patienter som inte ville ta upp dem med läkaren.

Eller som inte hann ta upp dem. För läkartid är bristvara. Den som återstod att vända sig till var sjuksköterskan.

Katrine Maclaine skaffade sig den utbildning hon behöver. Efter två år på det brittiska sjuksköterskeförbundets, RCN, utbildningsinstitut blev hon färdig nurse practitioner (NP) 1994. Hon arbetar nu på samma mottagning där hon förut var mottagningssköterska.

Men hon kombinerar sin yrkesutövning som NP med att lära upp nya kullar sjuksköterskor; hon är lektor på South Bank University.

South Bank är ett av sex universitet som på uppdrag av RCN utbildar nya NP:s.

Tooting Walk-in Centre håller, både bokstavligen och i överförd bemärkelse, patienterna borta från sjukhuset. I ett eget hus precis utanför sjukhusområdet ligger det man i Sverige kanske skulle kalla en distriktsmottagning.

I väntrummet innanför entrén sitter ett tiotal personer och väntar. De flesta följer intresserat såpan på tv:n, som hänger uppe under taket. I ett broschyrställ trängs upplysningsskrifter om nhs, det brittiska statliga sjukvårdssystemet, med käcka broschyrer med hälsoråd. Längst in finns receptionen bakom en glasvägg, och bredvid den dörren in till mottagningens inre.

Och precis som namnet säger är det bara att kliva in och anmäla sig. Ingen föranmälan behövs. Efter någon eller ett par timmars väntan får man komma till en sjuksköterska som gör en första bedömning eller sortering av patienterna (kallas »triagesjuksköterska«). Hon avgör om hon själv ska behandla patienten eller låta henne träffa nurse practitionern.

Remitterar
En av patienterna är Madelaine Gleave. Hon har ont i mellangärdet och har av triagesjuksköterskan slussats vidare till Wendy Johnson, np och dessutom chef för Tooting Walk in-Centre.

Wendy Johnson tar först upp anamnesen innan hon ber patienten lägga sig på en brits för att undersöka henne.

Hon konstaterar att det troligen rör sig om något njurbesvär och lovar patienten att hon ska få träffa en specialistläkare.

Madelaine Gleave bor inte i Tooting, är inte ens skriven i London utan har kommit hit för att gå på universitet. På sätt och vis är hon en typisk patient på mottagningen.

Hit kommer patienter som av någon anledning inte uppsöker en husläkare.

En del är, som Madelaine Gleave, inte registrerade hos någon. En stor grupp utan husläkarkontakter är hemlösa och asylsökande, som i stället kommer till walk in-centren när de behöver hjälp från sjukvården. Andra orkar inte vänta på att husläkaren har tid att ta emot dem.

– Fast vi uppmuntrar dem som kommer hit att registrera sig hos en husläkare. Helst tar vi inte emot återbesök, även om det händer, säger Wendy Johnson.

Hon är inte bara chef i Tooting. Liksom sin kollega Katrina Maclaine delar hon sin tid mellan arbetet på ett walk in-center och undervisning på universitetet.

South Bank University ser inte ut som ett universitet. I alla fall inte den kontorsbyggnad på Blackfriars Road 128 där utbildningen till nurse practitioner ges.

I ett ganska stort men väl möblerat rum på nionde våningen trängs kursledningen på fyra personer. Eftersom hissen inte går upp till översta våningen får Katrina Maclaine och hennes kolleger ta sista trappan till fots.

Det hjälper dem säkert att hålla formen. Sin professionella form håller de genom att kombinera arbetet som lektor på universitetet med att arbeta som np »på golvet« minst en dag i veckan.

Tillämpa nyvunna kunskaper
Samma sak gäller studenterna. Undervisningen ges på deltid, en dag i veckan, just för att de inte ska förlora kontakten med verksamheten. De 130 studenterna arbetar resten av tiden som vanligt på den mottagning där de är anställda.

Fast egentligen arbetar de inte »som vanligt«. I stället är det meningen att de ska tillämpa sina nyvunna kunskaper på sin mottagning, vänja de andra på arbetsplatsen och i organisationen vid deras förändrade sätt att arbeta – och bygga upp sitt eget självförtroende: det går att göra massor med nya saker när man fått utbildning för det. På sin arbetsplats har de också en nurse practitioner (eller en läkare) som mentor.

På South Bank är kursen tre år lång. Den som ska gå kursen måste ha tre års erfarenhet av att arbeta som sjuksköterska inom primärvården. Studenterna har i övrigt mycket skiftande bakgrund och är allt från 30 till 50 år gamla.

Medicin direkt i handen
I Tooting väntar Wendy Johnson på nästa patient. Under tiden visar hon oss runt på mottagningen.

Till exempel till medicinskåpet. Brittiska sjuksköterskor kan efter vidareutbildning få förskrivningsrätt. Men – än så länge, i alla fall – är det urval en sjuksköterska kan skriva ut mycket begränsat. Däremot är det inget som hindrar sjuksköterskan från att lämna ut mediciner direkt i handen på patienten. Så ur det väl inlåsta medicinförrådet kan Wendy Johnson förse en patient med en hel antibiotikakur.

Men detta är trots allt en smygväg. Och ofta gör även nurse practioners som svenska distriktssköterskor alltid har gjort: ställer diagnosen, bestämmer vilken medicin patienten ska få och skriver ut receptet. Samt lämnar det till läkaren för signering.

– Det är ineffektivt, även om det bygger på ett förtroendefullt samarbete mellan läkare och sjuksköterskor. Men det ger inte nurse practitionern någon erkänsla för det arbetet hon gör och det ansvar hon tar. På det sättet underminerar det hennes ställning, kommenterar Katrina Maclaine.

Mer jämlika
De flesta NP:s är anställda av en allmänläkare/husläkare. Det försätter dem statusmässigt i ett underläge, hävdar Katrina Maclaine.

– Ofta ser läkarna dem som en hjälp åt sig själva och ser inte att det NP:n gör har ett värde i sig, lika stort som läkarens insats.

Men på en del håll är de anställda direkt av en primärvårdsenhet (primary care trust) inom den statliga sjukvårdsorganisationen NHS.

– Det gör dem mer jämlika med läkarna, säger Katrina Maclaine.

Hon berättar också att den mer allmänna tveksamhet från läkarkårens sida som fanns gentemot nurse practitionern som företeelse har vänts i en mer positiv inställning, även om det fortfarande finns läkare som känner sina revir hotade.

Hälsokontroll på marknaden
Np:s finns både i primärvården och på sjukhus. Och alla väntar inte på att patienterna ska »promenera in« på deras walk in-centre. Wendy Johnson:

– Jag har en kollega som arbetar på landsbygden uppe i Cumbria i norra England. Bönderna däruppe är väl inte så intresserade av att sköta om sin hälsa. Så enda chansen att nå dem, säger hon, är att åka till boskapsmarknaderna, ställa upp sin vagn och erbjuda dem en hälsokontroll när de ändå är där.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida