6 frågor. Har alla adhd nuförtiden?

6 frågor. Har alla adhd nuförtiden?
Okunskap om diagnostik och behandling kan vara en orsak till konflikterna kring adhd, tror psykiatrikern Kerstin Malmberg. Foto: Rolf Sjöberg

Somliga säger att diagnosen adhd har ökat explosionsartat. Håller du med, Kerstin Malmberg, psykiatriker inom barn- och ungdomspsykiatrin i Skärholmen i södra Stockholm?

2 januari 2013

Stabilisering ­— När vi började se de här funktionshindren för omkring 20 år sedan kanske det var för många som fick diagnosen, men det har stabiliserats under de senaste 10 eller 15 åren. Sedan dess har ungefär fem procent av barnen diagnosen i Sverige, och i världen har siffran varit mellan tre och tio procent. Jag tror snarare att vi hade en underdiagnostisering tidigare. Vi har börjat se de här barnen och deras behov.?

Är det inte vanliga mänskliga brister som ger diagnosen? ?

— Många kan känna igen sig i symtomen, men för att få diagnosen krävs allvarliga funktionsnedsättningar och med det menas att inte klara av sitt liv på ett par viktiga områden, som skola och familj. Visst ställer samhället andra krav nu, men jag håller inte med om att adhd är en beskrivning av hur det är att vara människa. Föräldrar är experter på sina barn och när barnen får diagnosen blir de oftast lättade. Plötsligt får de en förklaring till vad de redan har förstått: att det inte står rätt till.?

Vad kan du ge för råd till föräldrarna??

— Att välja sina strider och att omformulera frågor. Barnen orkar inte med för många ”nej” och ”inte” under en dag. I stället för att säga ”hoppa inte i soffan”, säg ”hoppa på golvet i stället”. Glöm inte heller att det finns positiva saker med adhd-personligheter, att kunna hålla många bollar i luften till exempel.?

Är det rätt att ge barnen läkemedel??

— Om fem procent av alla barn har svåra funktionsnedsättningar är det en och en halv procent som läkemedelsbehandlas. Medicineringen behövs, men måste följas upp noggrant eftersom det finns biverkningar som tillväxtproblem och viktnedgång. Jag anser att somliga på Socialstyrelsen är för kritiska till läkemedelsbehandling, men ser också att den når sin topp under skolåren då alla barn ska passa i samma form.?

Har skolan och vården för dålig kunskap om de här barnen??

— Ibland tycker jag att skolans personal borde ha större förståelse för barn som inte klarar av undervisningen. De borde oftare sätta in resurser ”som om”. Men det har blivit bättre. Och detsamma gäller vården. Det finns öar av kunskap, medan det på andra håll finns brister.

Vad hoppas du på i framtiden??

— En ordentlig kartläggning inom skolvärlden av vad barnen och deras föräldrar behöver. Det kan vara läkemedel i kombination med andra åtgärder under en period, andra perioder kan det vara insatser i skolan som mindre grupper, fler pauser, pedagogiska hjälpmedel och stödpersoner. Barn med adhd orkar inte en hel skoldag som det ser ut nu. Jag önskar också mer utbildning till föräldrarna. Upprepning är kunskapens moder och man ska inte glömma att ärftligheten är så hög som 75 till 80 procent. Det betyder att det behövs en strukturerad pedagogik, vid upprepade tillfällen, för att nå många av föräldrarna.

Olika namn, samma diagnos?

Tidigare har adhd bland annat kallats MBD, minimal brain dysfunction. Det har också funnits underdiagnoser som ADD, där hyperaktiviteten är exkluderad. Benämningen damp, där motoriken fanns med som ett kriterium, blev aldrig internationellt godkänd och används inte längre. 2002 ersattes den med DCD, Developmental coordination disorder, en undergrupp till adhd.Även diagnosmanualer kommer nya med jämna mellanrum. Nästa år ersätts den psykiatriska diagnosmanualen DSM IV med DSM V. En skillnad är att adhd anses kunna utvecklas även efter sju års ålder.

Lästips:

  • Ikonen-Nilsson C. Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Recito förlag 2009.
  • Nadeau K. Flickor med AD/HD. Studentlitteratur 2002.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida