»BARNEN MÅSTE FÅ VETA«

En dag för några år sedan råkade Mitra Lagers äldste son läsa några sidor om hennes liv som hon hade skrivit för byrålådan. Sedan sa han: »Mamma, du måste göra en bok.«

Det var då, när sonen manade på, som Mitra Lager bestämde sig. Hon skulle dela med sig av sitt liv som motståndskvinna i Iran. För att visa att kvinnor i muslimska länder inte är offer utan handlingskraftiga – och för att barnen äntligen skulle förstå sin mamma.

På 1970-talet, i den lilla iranska staden Jahroom, kändes framtiden utstakad för Mitra. Hon skulle bli läkare, trots att pappan var tveksam till att låta henne arbeta bland en massa män.

Hon läste naturvetenskap på gymnasiet, men liksom många av de mest studiebegåvade eleverna var hon kritisk till regimen – först mot Shahens kungavälde, sedan mot prästerskapet med Khomeini i spetsen.

De var unga. Självklart ville de ha demokrati!

Hon gick med i organisationen MKO, som var kritisk till fundamentalisterna som hade gett sig själva regeringsmakten i landet. Bland annat ville MKO få folket att förstå fundamentalisternas dubbelspel; att de trots den antiamerikanska propagandan gjorde affärer med amerikanerna.

Regeringens version var att MKO själva ville ha makten, att organisationen i själva verket var marxistisk och bara låtsades vara islamsk, berättar Mitra. En jakt på oliktänkande inleddes, i synnerhet på mko-anhängare.

Där, i en dramatisk scen, börjar hennes bok. Mitra har fått i uppdrag att leda en demonstration och hon känner på sig att någon farligt ska hända. Men hon och hennes kamrater tågar ändå fredligt genom staden, med skyltar och banderoller. Då bryter helvetet lös, de jagas både av polisen och civila män, som anser det vara deras skyldighet att straffa kvinnor som beter sig »oislamskt« och Mitra tas till fånga.

Det var första fängelsevistelsen och fler skulle det bli. Efter en dryg månad släpptes hon. Tillvaron för regeringskritiska blev ohållbar. De som kunde flydde till andra länder för att få sin utbildning där. Men Mitras pappa vägrade låta henne fly.

– Min far har aldrig varit religiös, som ung var han med i vänsterrörelsen. Men oron för oss barn var stor, när som helst kunde familjen straffas för något som någon av oss hade gjort. Så han tog sin tillflykt till ett mer gammaldags tänkande, där hedern är allt. Han sa flera gånger att »hellre låter jag döda dig än att du får lämna landet ensam«. Och jag kunde inget göra, hur skulle jag försörja mig om jag flydde? Så, jag hade inte bara en diktator att slåss mot, utan två…

Hela familjen trakasserades och flydde till Teheran. Det var lättare att gömma sig i en stor stad. Mitra stämplades som »ideologiskt underkänd« och kom därför inte in på någon utbildning.

Framtiden var med ens inte självklar. Skulle hon aldrig få utöva ett yrke som hon kände var viktigt?

Genom sin farbror fick hon jobb på ett sjukhuslaboratorium.

– Det var underbart, jag trivdes direkt.

En dag satt tre män i väntrummet.

– De bad mig följa med. Jag förstod direkt vad det var fråga om, jag skulle tas till förhör.

– Mina kolleger försökte hjälpa mig. Inte minst min chef, doktor Ahmadi, protesterade. Men det hjälpte inte.

Till slut riktade männen ett automatvapen mot Mitras huvud.

– De tvingade in mig i en Mercedes. Men först när de nämnde Evin blev jag rädd på allvar.

Evin var fängelset som gjort sig känt för sina hemska tortyrmetoder.

– De satte en huva på mig. Jag såg bara golvet i förhörsrummet och de andra fångarnas blodiga fötter. Sedan var det min tur.

Det var fötterna förhörsledarna gav sig på först, eftersom misshandeln lämnar minst synliga spår där. De slog med tjocka kablar.

– De ville få mig att ange andra medlemmar i mko. Men jag sa inget.

Någon gång hade Mitra hört ett talesätt: »I de svåraste stunder, tänk inte på dem som har det bättre, då tycker du bara synd om dig själv. Om du tänker på dem som har det sämre hämtar du mod, och ger inte upp.«

– Jag såg varje dag vänner få sin dödsdom och vänta på sin avrättning. Så jag hade det inte värst, jag försökte vara tacksam för att jag levde. Och fantisera om vad jag skulle göra när jag kom ut.

Flera år och många hisnande hemska syner senare – av vänner som fått sin dödsdom och tog ett sista farväl, av torterade släktingar – hade Mitra fått nog.

– När jag kom ut ur fängelset för andra gången drabbades jag av panikångest. Jag hade sett så många unga människor dö. För vad? En makt-apparat som var omöjlig att besegra.

Mitra beslutade sig för att lämna rörelsen, trots att hon avskydde regimen mer än någonsin.

– Men jag ville leva.

1985 gifte hon sig med Nader och fick en son.

Ett år senare flydde den lilla familjen. Mitra hade återigen fängslats.

– Vid den tiden kände jag inte till mko:s aktiva nätverk, så jag kunde inte ge dem några namn. Inte ens under hot om tortyr. Det är jag glad för. Men det hjälpte inte, de misstänkte mig ändå.

Inför en permission fick hon skriva på ett avtal där hon lovade att infinna sig på utsatt tid, annars skulle både hon och hennes man dödas. Men familjen flydde via Turkiet till Sverige.

De hamnade i Småland. Fick jobb inom industrin, köpte hus. Barnen växte upp som vilka svenska ungar som helst.

Under lågkonjunkturen i början av 1990-talet blev Mitra arbetslös. Då väcktes minnena av labbjobbet i Teheran. Om hon skulle utbilda sig till biomedicinsk analytiker? Så blev det.

Inte förrän många år senare, efter Estonias förlisning började Mitra på allvar förstå vad hon bar med sig.

– De överlevande berättade om sina skuldkänslor över att just de hade klarat sig. Krisgrupper sattes in för att hjälpa människor bearbeta sina upplevelser. Jag hade också sett mina vänner dö, men jag hade aldrig bearbetat något.

I stället dök hon i perioder ned i svarta, själsliga hål.

– Jag har varit låg, och inte riktigt kunnat förklara varför. Jag ville inte prata om mina upplevelser, ville inte att mina barn skulle behöva ta in att människor kan göra så hemska saker mot varandra. De skulle få ha sin uppväxt ifred.

Den tystnaden hade ett pris.

För sex år sedan skilde hon sig från barnens pappa. I den hägrande ensamheten efter skilsmässan, som blev tyngre än hon hade föreställt sig, kom tanken första gången att skriva.

De första sidorna läste sonen. Sedan fanns ingen återvändo, hon måste skriva färdigt. Barnen måste få veta.

Det gör de nu.