Brast i observans och engagemang
Om personalen hade haft en tätare kontakt och en bättre journalföring skulle patienten ha sluppit onödigt lidande.
En 77-årig kvinna var inlagd i psykiatrisk slutenvård för depression då hon en dag ramlade ett par gånger på toaletten. Efter det hade hon svårt att röra framför allt sitt högra ben.
Dagen efter fallen på toaletten undersökte avdelningsläkaren benet men fann inget avvikande. Kvinnan hade dock ett lågt natriumvärde i blodet och skickades därför till sjukhus.
Förutom att korrigera patientens vätskebalansrubbning röntgades också hennes ländrygg. Man hittade då skador, men de bedömdes vara gamla, så patienten skickades tillbaka till psykiatrin.
Drygt en vecka efter fallen på toaletten satte personalen plåster på blåmärken som kvinnan hade intill svanskotan och satte en kateter eftersom patienten inte hade kissat på ett antal timmar. Efter geriatrisk konsultation några dagar senare flyttades kvinnan till sjukhusets geriatriska avdelning. Där upptäckte man att kvinnan hade fått en nervskada med en inklämning och hon opererades.
Patienten anmälde läkarna och sjuksköterskorna på den psykiatriska enheten till Ansvarsnämnden. Nämnden finner det märkligt att den psykiatriska avdelningens ledning inte på ett tidigt stadium hade minsta misstanke om att patienten kunde ha fått en nervskada. Redan samma dag tydde hennes symtom på kraftlöshet snarare än fraktur, och blåmärkena gav tydliga indikationer om att kotraden hade fått ett kraftigt slag. Då kvinnan dessutom fick urinstämma borde man ha förstått vad som hade hänt, anser nämnden.
Nämnden konstaterar uppenbara brister i personalens observans och engagemang. Patienten har ett klart intellekt och skulle under hela vårdtiden mycket väl ha kunnat beskriva sina symtom, skriver nämnden i sitt beslut. Journalanteckningarna är sparsamma, ibland med en veckas mellanrum, i början ännu längre. Läkarnoteringar saknas under elva dagar trots att patienten hade både förlamningar och blåsretention och under hela vårdtiden finns det varken anteckningar om psykisk status eller uppföljning av somatisk status.
Om man hade haft en tätare kontakt med patienten och en mer utförlig journalföring borde hennes skada inte ha missats. Försummelsen fick förödande konsekvenser för kvinnan i form av ett både onödigt och förlängt lidande, konstaterar Ansvarsnämnden, och ger den ansvariga överläkaren och avdelningsläkaren var sin varning. Enligt nämnden kan de tre sjuksköterskorna inte klandras »då de agerade utifrån sin roll som sjuksköterska och fick förlita sig på läkarnas bedömningar« (hsan 2008/0385:b5).