Det finns andra patienter
Hans har långt framskriden cancer och har fått svårt att gå. Han skickas till en rehabiliteringsavdelning för att få sjukgymnastik. Efter två dagar kommer hustrun Anna på besök. Då har Hans ännu inte träffat sjukgymnasten.
Anna stod där och svalde och visste inte. Fredag eftermiddag var det. Sjuksyster var mycket förstående och hjälpsam.
– Vill du att jag kontaktar dem nu? Eller att de kommer in genast på måndag morgon, när de kommer?
– Jag vill att de kommer nu. De skall komma hit NU. Nej det räcker inte att de kommer på måndag.
– Javisst, sa syster.
Sammanbitet återvände Anna till Hans, som tittade frågande och undrande.
– Dom kommer, sa Anna.
Det dröjde bara en halvtimme, så var de båda inne hos Hans, den kvinnliga läkaren som låtit en läkarkandidat undersöka Hans och den manlige sjukgymnasten. Anna grät och skrek om vartannat. Hon vände sig till sjukgymnasten.
– Här har du varit, i rummet intill, både i går och i dag och du kommer inte ens in och hälsar på Hans och frågar och planerar, hur ni skall arbeta. Han behöver ju träning varenda dag!
– Ja, jag visste inte att Hans hade kommit.
– VISSTE! Visste du inte!? Får du inte rapport varenda dag om vilka nya patienter som har kommit?
– Jo.
– Nå då visste du väl!
– Ja, vi har faktiskt fler patienter att tänka på. Det är faktiskt många här som behöver hjälp.
Då kom det för Anna igen. Detta argument! Det hade hon hört förut. Det kände hon igen. Och det hade fått både henne och Hans att tystna. Flera gånger. Vi har faktiskt fler patienter. Just det. Med det argumentet, slog man lätt ned vem som helst med normal självkritik. Inte skall väl jag komma här och kräva… Jag. Vem är jag att…
Men nu hade Anna redan tidigare låtit sig tystas på detta sätt och hade efteråt hunnit fundera vidare på det argumentet, så nu flög det ur henne:
– Kom inte med det där en gång till! Vi har andra patienter! Den här patienten är precis lika viktig som någon annan! Precis lika viktig! Hör du det!
– Jaja. Ja vi skall…
Nu grep den kvinnliga läkaren in och talade med boklig bildning om att de förstod alla Annas förtvivlan och att … men att… De kloka orden som hon lärt att man skall säga vid sådana tillfällen. Anna varken hörde eller såg nu. Det enda hon uppfattade var att sjukgymnastiken genast skulle starta.
Och så blev det.
När de gått och Anna lugnat ner sig och de fick sin stund tillsammans, sträckte Hans sin hand mot Annas. De höll varandras händer. Han log allvarligt mot Anna och sa:
– Du fick fart på dem.
Det låg uppskattning i hans ord. De var nära.
Utdrag ur Barbro Lassebro
Om i morgon vet vi ändå ingenting
Utgiven av Fingraf och Cancerfonden 1999
ISBN 91-8855-634-4