”Döden stuvas undan”

”Döden stuvas undan”
Foto: Istockphoto

Döende mår bättre om de får prata om sina tankar inför vad som väntar. Men det krävs mod för att lyssna.

5 augusti 2015

Den död som drabbar de flesta av oss är tyst och osynlig och den vågar vi inte prata om — trots att livets största visshet är att vi alla ska dö. Så är det till och med i vården, anser Inger Ekman, professor i omvårdnad vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin

?— Det är som om vi tänker att det är ”ni som ska dö — inte vi”. Inom sluten­vården stuvas döden undan. Ingen får se när den döda patienten förs ut från avdelningen. Dörrar stängs, det viskas och det är som om det är något hemligt.??

Inger Ekman, liksom journalisten Anna Lindman och professorn i religionspsykologi Owe Wikström, deltog i ett seminarium om döden under Almedalsveckan i Visby.

?Owe Wikström berättade om sin personliga erfarenhet av döden, som han inte delar med många. För flera år sedan överlevde han ett akut hjärtstopp.

?— Om jag ska plocka fram min känsla kring döden börjar jag gråta. Men jag kan berätta om den dagen. Jag var på jympa — och jag dog. Min fru är läkare och försökte få i gång mitt hjärta utan att lyckas. Om inte en ambulans med hjärtstartare hade råkat komma förbi hade jag inte stått här.?

Upplevelsen har lämnat ett vemod i honom. En insikt om att tillvaron är så fullständigt oförutsägbar. Men samtidigt upplever han ibland en känsla av eufori.?

— Särskilt en så vacker sommardag som den här, sa han.

??Anna Lindman, som bland annat har gjort tv-serien Döden, döden, döden, har intervjuat många som varit nära döden. ?

— Vi har ett tydligt behov av att prata om döden, men saknar rum för sådana samtal, sa hon.?

Har vi lämnat över till vården att ta hand även de stora existentiella frågorna? undrade teologiprofessorn. Vården har i så fall inte axlat det ansvaret. Tiden att sitta ner och lyssna finns inte. Trots att studier visar att döende patienter som ges tid att tala om sina tankar kräver färre plågsamma interventioner och faktiskt också lever längre, enligt Inger Ekman.

?— Vi måste ställa om oss till att lyssna på patienternas berättelser, och professionen behöver skicklighet i att förlösa de berättelserna.?

Hon saknar samtal om ångest och skräcken inför döden, och ser dem bara inom hospicevården.?

Anna Lindman har samma upplevelse.?

— Jag var först jätterädd för hospice, men där mötte jag en enorm erfarenhet och förståelse om människors behov vid livets slut. På äldreboenden däremot upplevde jag tysthet och en icke-närvaro från personalens sida. Där sitter en hel generation av äldre och väntar — utan att ha någon att prata med, sa hon.?

Inger Ekman menar att många inom vård och omsorg är osäkra på hur de ska tala om döden, med anhöriga och med de gamla. De vill liksom inte påminna en gammal människa om att hen ska dö.??

Anna Lindman berättade att alla hon har intervjuat vill prata om sin egen död. För den som närmar sig döden är ämnet inte känsligt. Men det krävs mod för att lyssna.?

— Döden är så hopplös och olöslig och vi människor har svårt att hantera olösliga problem. Det är därför vi älskar berättelserna om hur någon har besegrat sin cancer. Då blir vi trygga. Det är mycket svårare att ta till sig att någon inte orkar längre, sa hon.??

Owe Wikström, som har verkat som sjukhuspräst, vet att man inte alltid måste säga så mycket. Men också att det är viktigt att stå ut med det smärtsamma, och att finnas där även om man inte har några tjusiga svar.?

— Som sjukhuspräst har jag suttit och hummat vid dödsbäddar och sedan fått tack från anhöriga, trots att jag egentligen inte har sagt så mycket. Det enda jag erbjöd var min närvaro. ?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida