En snäll grabb i tuff förpackning

Jonny Jonsson är knappast aldrig rädd. Det är man väl inte om man har sprungit för sitt liv i ett granatregn i Libanon, och ändå återvänder till de värsta krigshärdarna.

Jonny själv tycker att det är ett ganska korkat påstående. Att han aldrig skulle vara rädd. Han är rädd för att förlora sin familj och för andra saker som ligger utanför hans kontroll. Där­emot litar han på sig själv i krissituationer, och han vet var han har sina gränser.

– Man vill ju inte vara en syltrygg, säger Jonny.

En syltrygg är en vekling – en som inte ställer upp när det gäller. Sådan är inte han.

Åtskilliga gånger har Jonny fått frågan: »Hur kunde du som nybliven pappa åka till Bagdad när Irak just hade invaderats av USA?«

Han har aldrig kunnat ge något bra svar. Det kan han inte nu heller. Erkänner att det var hans livs dummaste beslut, men vet att han får myror i benen av att vara för länge i Sverige och ta hand om lårbensbrott. Det händer för lite här hemma. Och även om han blev rädd när granaterna slog ned intill hans säng i Libanon så fick det på något konstigt sätt honom att känna sig levande. Han tycker själv att det låter lite sjukt, men att utsätta sig för fara är ett slags kick.

Jonny Jonsson är ambulanssjuksköterska och första gången han åkte utomlands var han spänd på hur han skulle reagera om han själv utsattes för hot. Men när han tog på sig uppdraget som chef för sjukvårdarna i ett minröjningskompani i Libanon tyckte han att det lät som ett ganska ofarligt uppdrag. Desto större blev chocken när de knappt hunnit komma dit förrän israeliska bomber och granater regnade över dem.

– Det var en overklig känsla. Vi trodde aldrig att vi skulle bli en måltavla, så det var helt absurt att plötsligt befinna sig i ett granatregn. Vad man tänkte? Något i stil med: »Hur kan de vara så korkade att de vill mig illa«, säger Jonny.

Han reagerade ungefär som de andra grabbarna som sprang i full utrustning till skyddsrummen. »Man tjattrar på.« Ingen spänd tystnad där i bombregnet, utan en massa rå humor och allmänt pladder.

– Man använder en jargong för att skydda sig

– ungefär som i ambulansen när man ska ta hand om en person under ett tåg. Man tar till morbid humor som ett försvar. För en oinvigd låter det inte klokt, men jag tror att alla som har varit med om det förstår vad jag menar.

Granatregn i Libanon, beskjutning på Balkan och kroppsdelar utspridda över en amerikansk camp i Irak. Fast kanske är det inte värre än den strid han tog mot sina föräldrar som 20-åring. Då berättade han för barnavårdsnämnden att de var så alkoholiserade att de inte borde ha vårdnaden om hans två år gamla syster.

– Jag ville inte att hon skulle gå igenom samma sak som jag och tog kontakt med soc. Först fick jag ingen respons, men jag gav mig inte. Jag kan vara en ettrig jävel.

Systern placerades i ett fosterhem. Ett jättebra hem, säger Jonny. Hon stannade i 20 år. Han tycker att han gjorde en bra sak och fick mycket »credit« för att han orkade. Det kostade honom kontakten med föräldrarna, men det fick honom att för första gången tänka: »Jag kanske är ganska stark ändå.«

Jonny beskriver sig själv som en asfaltblomma. Som liten fick han klara sig själv och var inte bra på något utom att vara sämst, säger han. När han ser tillbaka ser han en tuff kille med bräckligt självförtroende och dålig självtillit. I dag beskriver han sig som ärlig, rättfram, orädd vid konflikter. En som står upp för sina åsikter, men kan vara obekväm ibland.

– Låt mig säga så här: jag är inte ett diplomat-ämne.

Han har dock slipat lite på den sociala förmågan sedan han vid en fin tillställning i Pakistan, styrkt av tre gin och tonic, började diskutera bristen på demokrati i de länder som Ericson investerade i. Han tyckte att det var lämpligt när han nu satt mellan Ericsons Asienchef och en hög general.

Det tyckte ingen annan och olämpligheten i det hela gjordes tydligt för honom under ett samtal med tillkallad svensk general. Det var bara att lämna tillställningen. No questions asked. Efter det har han insett att man måste välja sina arenor. Nu för tiden tycker han att han är lite smidigare, även om han ibland ser kolleger huka när han fyrar av sina åsikter.

Det var en slump att det blev sjukvården för Jonny. Fast ingen slump att han har blivit kvar. För även om han inte ser så många förmildrande drag hos sig själv som ung, så har han alltid haft en sida som han är glad över. Han tycker om och är nyfiken på människor.

I början av 80-talet utbildade han sig till undersköterska. Han gjorde det på dispens för hans betyg från nian var usla, men på vårdlinjen var det som om han hittade hem. Han gick ut gymnasiet med toppbetyg och några år senare läste han vidare till sjuksköterska.

Det var alltid självklart att han skulle bli ambulanssjuksköterska. Att arbeta på en avdelning är alldeles för stillastående för Jonny, men jobbet som ambulanssjuksköterska beskriver han som optimalt: spänning, glädje, sorg. Även om han vid snart fyllda 50 börjar fundera över pensionsåldern, som han tycker är en av ambulansens viktigaste kampfrågor.

– Hur ska man orka bära en bår nedför tre trappor när man är över 60? frågar han sig.

Tidigare tyckte Jonny också att arbetet inom ambulanssjukvården hade ett visst anseende. Så känner han inte riktigt längre. I dag är det som om folk inte har en aning om vad ambulanspersonalen faktiskt kan. Nästan som om de vore ett slags chaufförer.

– Men hur väl vi lyckas i vårt omhändertagande hänger mycket på hur bra vi är på att få kontakt med folk i affekt. De flesta anmälningar mot oss gäller attitydproblem. Det är alldeles för vanligt att ambulanspersonal har en trist och överlägsen attityd, säger Jonny.

Men han själv då? Hur reagerar äldre damer på Lidingö, där han arbetar, när han dyker upp med rakat huvud och tatuerade armar. Jodå, tillstår han – en del kan nog reagera.

– Särskilt om jag sitter och ger intravenöst läkemedel och själv ser ut som en gammal missbrukare på armarna. Att vända en sådan situation tycker jag är en utmaning, säger han.

Men en stunds prat på sängkanten och den otryggaste tant blir lugn igen. Jonny beskriver sig som känslosam. Ser han ett skadat barn har han nära till tårar. »Hellre tio resor till Irak än en svårt misshandlad bebis.« Möten med kvinnor som har blivit misshandlade av sina män väcker en vilja att skipa rätt på ort och ställe.

Ibland får han frågan om när han grät senast. Han har sett så mycket och verkar så tuff att folk i hans omgivning undrar när det ska brista.

– Men jag har faktiskt inget att gråta över. Jag har världens finaste familj och världens bästa jobb. Så jag tycker att jag glider fram på en räkmacka. Om jag är bitter på något så är det att jag inte fick välja mina föräldrar.

Fast tanken slår honom ibland: Tänk om det är en förnekelseprocess. Tänk om alla trauman han har varit med om kommer i fatt och anfaller alla på samma gång.

– Då får jag brottas med demoner, det kan jag lova dig, säger Jonny.