Ett fruset ögonblick
Explosionerna på kärnkraftverk i Japan väcker minnena till liv. I Ukraina har de aldrig sjunkit undan. 25 år läker inga sår. Det vet Anna Patjenko.
Det knastrar under fötterna av krossad betong när vi går in i skolsalen. Spruckna leksaker och mögliga skolböcker ligger utspridda. På några går det fortfarande att se vem de tillhört. Pavel, Anna och Dmytro, alla barn av Tjernobyl. ?
Vi är i skola nummer 4.?
För 25 år sedan sjöd det av liv här. Mängder av barnfamiljer hade flyttat till Pripjat för att jobba på stadens stolthet — kärnkraftverket till Lenins minne.
Men så skedde det ofattbara. Den 26 april 1986 var historiens största kärnkraftsolycka ett faktum.?
Några dagar senare evakuerades de närmare 50 000 invånarna i Pripjat. Sedan dess har staden stått tom. Spökstad är bara förnamnet.
Inte långt från skola nummer 4 bodde Anna Patjenko tillsammans med sina föräldrar och sin storebror. Hon föddes i det som ansågs vara en av de modernaste och finaste städerna i hela Sovjetunionen. Tiotusentals människor flyttade hit från Kiev.?
Anna fick göra en omvänd flytt. ?
— Men jag minns inget. Jag var bara tre år, säger hon.?
Efter en period av kringflackande fick familjen till slut en liten lägenhet i det område i Kiev som byggdes för uppemot 100 000 av de minst 250 000 människor som tvingades flytta från områdena kring Tjernobyl. Det är ändlösa rader av grå hus med 15 våningar. Precis som en stor del av dem som evakuerades bor familjen Patjenko kvar i Kievförorten.?
Men Vårdfokus träffar Anna på ett kafé på Kievs paradgata Kreschatik. Även om Tjernobylolyckan fortfarande ständigt finns med i hennes liv, så är det inte så ofta hon pratar om det.?
— Pappa jobbade på kärnkraftverket och mamma på bank. Vi bodde i Pripjat, ett par kilometer från kärnkraftverket. Två dagar efter olyckan tvingades vi och alla andra att lämna staden.??
I dag har Anna hunnit bli 28 år och efter några års studier vid universitetet har hon fått jobb på ett livsmedelsföretag. ?
Men operationsärret på halsen visar att hon delar erfarenhet med flera tusen andra barn som levde nära olycksplatsen. När hon var 13 år upptäcktes att hon hade sköldkörtelcancer. Hon opererades samma år och har fått olika behandlingar sedan dess. De andra i familjen, hennes bror och föräldrarna, klarade sig. Däremot fick föräldrarna andra problem.?
— Båda fick värk i lederna tidigt. De räknades som Tjernobylinvalider och gick i förtida pension redan vid 45 års ålder.?
Annas föräldrar är långtifrån ensamma. Över 100 000 ukrainare räknas i dag som Tjernobylinvalider. De får någon form av pension, ofta i form av gratis lägenhet, lägre elkostnader och billigare mat, en kvarleva från Sovjetsystemet och en ständig källa till irritation bland många av de flera hundra olika organisationer som kämpar för bättre ersättningar till offren.
Osäkerheten och arbetslösheten efter evakueringen har drabbat hårt och ingen sticker under stol med att de sociala problemen är många. En del tog till vodkan och söp ihjäl sig. Någon psykologhjälp fick de sällan, eftersom Ukraina har betydligt färre psykologer än Sverige, trots sina närmare 50 miljoner invånare.?
— Det är klart att många har mått dåligt psykiskt, säger Anna, som själv hittat ett sätt att hantera sitt trauma.?
Att inte återvända.?
Trots att Tjernobyl bara är drygt tio mil från Kiev har hon aldrig varit där efter den 28 april 1986. Det finns en nyfikenhet, men också en rädsla, berättar hon. ?
— Hela min familj har åkt tillbaka utom jag. Men jag är säker på att jag kommer att åka tillbaka en gång. Tjernobyl är en viktig del av min historia. Vare sig jag vill eller inte.