”Förstå min magiska värld”

Schampoflaskan Liv och en sjukhusskjorta märkt Medium. Båda påverkade Anneli Jäderholm som tvångsintagen psykotisk patient och förlängde tiden på avdelningen.

De flesta av oss skulle inte fästa någon större uppmärksamhet vid att en roman med titeln ”Den sista chansen” ligger på bordet, att schampot som erbjuds heter Liv eller att krukväxten i fönstret slokar.?

Men för den som söker en djupare mening i allt, för den som måste förstå, kan föremål och miljöer sätta i gång ett förödande känslomässigt förlopp.?

När Anneli Jäderholm hamnar i ett psykotiskt tillstånd är det ofta perceptionsförmågan som brister först. Filtret som sorterar olika intryck i viktigt eller oviktigt, finns inte längre. Hon tar in allt hon ser och laddar det med allvarliga och magiska innebörder för att passa in i den upplevelsevärld hon befinner sig i, berättar Anneli. Starten är en lång tids sömnlöshet.??

— Normalt när vi sover drömmer vi en hel del märkliga saker för då ska psyket ventileras och bearbeta sina intryck. Men när jag slarvade med sömnen så gled dag och natt ihop och jag levde som i en vaken dröm som innehöll både magi och symboler som måste tydas. Konstigare än så är det inte för mig.??

Som för många andra med psykos präglas Annelis upplevelsevärld av vanföreställningar, allt blir en gåta som hon måste lösa, koder som hon måste knäcka. Att då möta schampoflaskan Liv inne på en slutenvårdsavdelning, i stället för de sorters schampon som vanligtvis finns i hem och butiker, kunde stimulera ett utdraget inre resonemang för att förstå.?

— I min psykotiska värld känner jag mig förföljd och hotad. Det fanns människor som ville mig illa. Då kunde schampoflaskan Liv lika gärna betyda Död, att de försökte lura mig och nu skulle döda mig, berättar hon. ??

Eller den där sjukhusskjortan. Innan hon blev intagen hade Anneli varit hos olika medier och fått höra att hon var transcendental och kunde prata med döda människor. ?

— När jag sedan kom in i den psykiatriska världen fick jag en skjorta märkt Medium. Ingen annanstans skrivs det ut på det viset, överallt står det S, M eller L.?

För att visa hur hon upplever sin omgivning under psykotiska perioder har Anneli Jäderholm gjort en kortfilm om vad som kan föregå en inläggning i den psykiatriska vården. Överallt tar hon in intryck i stadsrummet. Varje reklamskylt, varje trafikmärke och varje löpsedel tränger rakt in i henne och måste tolkas i den magiska värld där hon rör sig. Skyltarna talar direkt till henne och ger ledtrådar. ”Så vinner du”, ”Ny chans imorgon”, ”Vilsen? Hitta dig själv på garmin.se”. Hur många vet att Garmin är en GPS??

— Jag blir oerhört stressad eftersom jag måste läsa vad som står överallt för att få kontroll.

Även i friskt tillstånd tycker hon att det är svårt att värja sig. Men att matas med idel budskap i det offentliga rummet och slarva med sömnen blev som en uppladdning inför de nya budskapen inne på avdelningen. ?

— De bara bekräftade vad jag trodde.??

Anneli menar att existentiellt laddade ord och föremål förlängde hennes vistelse inom psykvården. Hon har varit intagen flera gånger de senaste tio åren och då blir det kanske inte så konstigt att hon håller så hårt i boken med titeln ”Den sista chansen”. Hennes förhoppning är att vården ska vilja förstå hennes upplevelsevärld, för att kunna hjälpa henne att sortera bort sådant som kan skada under en psykos. Därför åker hon i dag runt och föreläser om sina upplevelser.?

— Jag tror att en förenande faktor för oss som blivit psykiskt sjuka är att vi försöker fly från våra känslor. ?

Vissa gör det genom att gå in i psykos, andra skär sig. ?

— För att hjälpa mig på ett annat sätt än med mediciner och bältesläggning måste man ha lite fantasi och försöka förstå mina upplevelser och det magiska språk som jag har, så att jag kan ledas ut ur det, säger Anneli. R?text hans p a karlsson?foto anna rehnberg?

Två miljöer som påverkat Anneli

  • Direkt i sjukhusentrén fastnade Anneli framför en tavla. Hon hade lovat sin sambo att frivilligt åka in till psyket eftersom hon inte ville vara med om tvång och bältesläggning igen. Men i tavlan såg hon en rebus som hon måste lösa. Käglor i huvudet. Budskap från rymden i form av blixtar. Hon blev livrädd — vad gjorde de med människor här? — och blev till slut intagen med tvång i alla fall. ”Tavlan passar kanske överallt, men inte i entrén till en psykiatriavdelning”, säger hon.
  • En klasskamrat till Anneli knackade plötsligt på rutan en dag och frågade vad hon gjorde i trädgården som är till för att psykiatriska patienter ska kunna komma utomhus när de vårdas frivilligt i slutenvården. Glasrutorna är felvända, de ska tillåta patienterna att se in i korridorerna där människor rör sig, men inifrån ska det vara omöjligt att se ut mot patienterna. Nu är de tvärtom, trots den stenhårda sekretessen.
  • ?

www.annelijaderholm.se

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida