Från en stickrädd till er som sticker

I ett brev till redaktionen berättar Sara Klevmar att det har tagit henne många år att förstå att hennes sjukhusrädsla inte är så konstig. Den insikten fick hon som sommarjobbande avdelningssekreterare på barnonkologen, där hon såg med vilken kompetens som svårt sjuka barn bemöttes. Det här är hennes brev:

30 november 2007

Vi har säkert setts någon gång. Jag brukar sitta i väntrummet med huvudet mellan benen, om jag mot förmodan skulle ha tagit mig dit. Eller så tvingar jag mig att titta i en tidning när sänkan ska tas på rumsgrannen, fast jag mest av allt behöver kräkas.

Ni tycker kanske att jag sjåpar mig, att jag borde förstå att stickandet är för mitt eget bästa. Ni känner er säkert, med all rätt, stressade när jag ser likblek ut, har en puls på 180 och kärlen bara drar ihop sig. Några av er tycker kanske att Emla-kräm bara tar en massa extra tid, ett litet stick går ju så fort ändå! Människor i dag tål ju knappt någon smärta alls.
 
När jag var barn och hade hög feber sa sjuksköterskan till mig att de skulle titta lite i min hals. Sedan höll de fast mig och tog artärprover och benmärgsprover. Bland annat. Jag var helt tyst och låtsades att de tog i någon annan, för det gjorde så ont. Det är möjligt att jag skulle ha blivit livrädd om de hade varit ärliga mot mig med vad som komma skulle, men med facit i hand kan jag säga att det blev jag ju ändå. Jag kände mig kränkt över att de inte ens försökte säga som det var. Ja, precis så tänkte jag fast jag var sex år. Smärtan var över på något dygn, men förtroendet och tilliten raserades på längre sikt än så. Någon ville göra det lätt för sig den gången, men tänkte kanske inte på att kolleger som ska träffa patienten i framtiden får sig en utmaning. Tänkte kanske inte att det kunde påverka mig.

Efter det har jag känt mig väldigt frisk och inte i behov av att söka sjukvård. Även i lägen då många skulle ha åkt direkt till akuten. Om jag får feber sker en omedveten rätning av ryggen och jag ger ett samlat, opåverkat intryck. Jag har brutit armen utan att märka av det så mycket. Jag tror det är för att jag någonstans är rädd för att om jag verkar dålig vankas olika ingrepp. Jag vet inte om jag någonsin kommer att våga bli gravid eller visa upp mina födelsemärken.

När utlandsuppdrag kräver blodgruppering eller vaccinering aktiveras hjärnans skräckscenariocentrum, som för övrigt verkar vara en del av hjärnan som har rätt mycket att säga till om. Därifrån presenteras verkliga fakta om personalen som jobbar på mottagningen.

De kommer att binda fast mig med silvertejp. Inte lyssna på mig alls. Avsätta en sjuksköterskestudent termin ett, vecka sju, som ska ha mig som sin omtenta. En läkare som haft en dålig dag, en dålig vecka, ett dåligt år och nu skulle vilja hämnas på en av patienterna. Gärna någon klen som inte orkar göra så mycket motstånd inne på undersökningsrummet. Ta all min benmärg som en liten överraskning (»du hade bara oroat dig i onödan om vi hade berättat det för dig!«) och passa på att göra en öppen leverbiopsi när jag ändå ligger där. »Nu får du faktiskt försöka lite själv också.« Som ett litet, litet myggstick.

Att om man tar mod till sig, trycker ned gråten i halsen och försöker säga som det är, ska de anta att man menar det naturliga obehag de flesta känner och svara »det är bara ett litet stick!« Sedan ska man stå där, ensam i hela världen.

Det är inte smärtan, det är inte blod jag är rädd för. Det är rostfritt stål, stickvagnar, britsar med slakteripapper på och att inte bli tagen på allvar och att inte
få gråta ut. Stick och ytsprit är lika med fasthållningskänslor för mig. Då gör det mesta ont, för när man är så rädd har man nästan ingen smärttröskel kvar. Ju mindre jag ser, ju mindre det luktar sjukhus, ju mindre det känns, desto bättre för mig.
 
Så snälla ni, när vi träffas, säg inget om myggstick. Man känner sig så missförstådd. Låt oss hitta lösningar tillsammans i stället. Acceptera att vi människor har svårt för olika saker.
 

Ni som kan allt om venkatetrar, som lyssnar och har varma händer, berättar en rolig historia, ringer och fixar, är snabba med att sänka huvudänden. Det blir kanske aldrig några stora rubriker, men ni förändrar tveklöst livet för mig.

TEXT:– Sara Klevmar,
som själv har arbetat med krisstöd  i Thailand och Syrien

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida