Från Napoleon till nu(tid)
Med start i 1800-talets blodiga slagfält via första världskrigets leriga skyttegravar till dagens stökiga akutmottagningar har triageringskonsten utvecklats och förfinats. Men grundtanken är den samma, att prioritera de skadade och sjuka utifrån tillgängliga resurser.
Det började som så mycket annat med krig. När Napoleons härar drog fram och tillbaka i Europa och Ryssland under 1700-talets slut och 1800-talets början insåg Napoleons fältskär Dominique Jean Larrey (1766-1842) att krigssjukvården behövde förbättras.
Tidigare hade skadade soldater omhändertagits efter militär grad men Jean Larrey började dela in de sårade i tre kategorier; de som skulle leva oavsett vård, de som skulle avlida oavsett vård och de som potentiellt kunde räddas med rätt vård. Anledningen var att så många soldater och officerare som möjligt skulle kunna fortsätta att vara i stridbart skick.
Krig, katastrofer och civil sjukvård
Triageringskonsten utvecklades sedan under kommande krig och spreds över världen. Under första världskriget sorterade franska läkare de skadade soldaterna vid triagestationer bakom frontlinjen. Ordet triage kommer också från det franska ordet trier, som betyder separera, sortera, sålla och välja.
Med tiden smittade triage även av sig på den civila sjukvården och på 1950-talet började triage införas som system vid katastrofer. Räddningspersonal sorterade, märkte upp och prioriterade skadade och döda vid katastrofplatser utifrån de (oftast knappa) resurser som fanns att tillgå.
De knappa resurserna gjorde att patienter som krävde mycket vård fick lägre prioriteringsnivå då omhändertagande av en sådan patient innebar att flera mindre skadade blev utan vård.
Medicinskt behov
På 1960-talat förändras även situationen på de amerikanska akutmottagningarna och väntetider på flera timmar var inte ovanliga. Situation blev ohållbar och därför ändrades turordningssystemet till att styras av medicinskt behov i stället för väntetid.
Under 1980 och 1990-talet började olika triageskalor att utvecklas först i Australien, sedan i Kanada, England och i USA. Triageskalorna delar upp de sökande patienterna i olika triagenivåer utifrån allvarlighetsgraden hos deras medicinska status. Bedömningen i skalorna görs utifrån anamnes, sjukdomshistoria och i olika utsträckning vitalparametrar.
De svenska modellerna
2004/2005 utvecklade läkare och sjuksköterskor på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg ett av de större inhemska triagesystemen i Sverige, Metts (medical emergency triage and treatment system).
2006 sjösattes Teamtriage på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Året efter togs det andra stora inhemska triagesystemet Adapt (adaptivt processtriage) i bruk, efter ett utvecklingssamarbete mellan Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och Region Skåne.