»Fria sprutor gör ingen till narkoman«

Han ser sig som ett ombud för de svaga och som nationell narkotikasamordnare har han besökt miljöer han tidigare inte trodde fanns. Får Björn Fries välja träffar han hellre en avhoppad nazist än någon ur makteliten.

Den här dagen får Björn Fries inte välja vem han ska möta. Om en stund ska han träffa drottningen på 40-årsjubileet av metadonprogrammet vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Dagen till ära är han uppklädd i kostym och vit skjorta – fast slipsen ligger kvar i väskan.

Väskan är flitigt använd. Björn Fries veckopendlar mellan hemmet i Karlskrona och ettan i Marieberg i Stockholm, förutom allt resande till möten, konferenser och evenemang.

Han har nattåkt med polisens patrullbilar och nattvandrat med Stadsmissionen, ett tag så tätt att de uteliggare han mötte under Stockholms broar förmodligen trodde att han, i sina jeans, med tröja, skinnpaj och boots, var en av dem.

Kanske lägger han inte bättre förslag för det, men han slår fast att han i alla fall vet vad han talar om. Var engagemanget att försöka hjälpa människor kommer ifrån vet han inte riktigt. Själv har han aldrig haft det svårt på något sätt. Kanske började det med att farmor och mamma var inspirerande förebilder, båda besjälade av rättvisa.

Klart är i alla fall att också barnen har ärvt ett starkt rättvisepatos. Sönerna var fem och två och ett halvt år då Björns fru Yvonne började vad som skulle bli 15 års pendlande till riksdagsjobbet i Stockholm. Och de var tonåringar då han i mitten av 1990-talet var landets kanske mest utmärkande bekämpare av den spirande nynazismen. I veckorna var han alltså ensamförälder samtidigt som hans eget arbete ofta innebar långa arbetsdagar.

– Sett så här i backspegeln förstår jag inte att det kunde fungera. Dessutom hade vi hundar och katter, en häst och en get som vi kämpade med att ge mat på nätterna eftersom hans mamma hade förskjutit honom. Hade jag det så nu skulle jag dö av hjärtinfarkt. Men jag hade en oerhörd hjälp av mina föräldrar. Min fru och jag satte också en ära i att någon av oss alltid skulle vara hemma på natten.

Han säger att det inte finns några genvägar till ett bättre samhälle, var och en av oss måste dra sitt strå till stacken.

– Jag är inte religiös och det låter lite fjantigt, men om var och en av oss började var dag med att lova spegelbilden att vara just så mot andra som jag vill att de ska vara mot mig så skulle världen vara mycket bättre än den är.

Björn påpekar att vi vuxna har ett jättearbete som fostrare och goda förebilder, men anser att vi är dåliga på att ta det ansvaret. Vi förverkligar hellre oss själva på gymet.

Själv var han på gymet en gång efter att ha fått kontakt och blivit vän med en av Karlskronas då ledande nynazister. Han hoppade senare av och Björn Fries blev stolt gudfar till hans barn.

Det var sommaren 1994 som problemen började med slagsmål och bråk mellan olika ungdomsgrupper. Flyktingförläggningen och judiska begravningsplatsen angreps. På hösten blev det värre och då Björn Fries efter valet hade blivit kommunalråd i Karlskrona fick han ansvar för att göra något åt problemen.

– När jag lät dem träffa en man som hade överlevt förintelsen och som berättade om sina mycket svåra upplevelser förlöjligade de honom. Efter det misslyckade mötet började vi ställa krav på ungdomsgrupperna och bestämde att vi inte skulle acceptera minsta klistermärke.

Björns debatterande mot nazism och främlingsfientlighet ledde till att kommunen brevbombades, han själv hotades, sönerna fick veta att deras far var ett äckel och deras mor en judehora. Just när antraxsporer spreds via brev i usa fick han ett brev till hemadressen med köttslamsor i.

När han efter mordet på journalisten Björn Söderberg på Säpos uppmaning fick ställa in framträdanden kände han sig insnärjd och förkrympt. Och han har full förståelse för dem som i liknande situationer hoppar av.

– Jag blev alltid illa berörd av hoten, ibland till och med rädd, och förbannad. Och jag upptäckte att ena sonen sov med en kniv under huvudkudden.

Han tror inte att sönernas upplevelser styrde deras beslut när de valde att göra värnplikten som kustjägare respektive attackdykare. Han tror inte heller att det var de egna erfarenheterna av att ha varit anhörig till en narkoman som fick honom att tacka ja när dåvarande socialministern frågade om han ville bli nationell narkotikasamordnare. Björn Fries trodde att det var ett deltidsuppdrag att sköta vid sidan om.

– Mina första tankar då jag tackade ja var ångestfyllda, att jag inte skulle klara det. Men min fru tyckte att det var spännande och då tänkte jag: Det kan inte mer än gå åt helvete.

Det är snart fem år sedan och det har hänt en hel del positivt med narkotikasituationen i landet sedan dess. Antalet personer som har dött i narkotikarelaterade sjukdomar har minskat för andra året i rad och antalet dödsfall per år har sjunkit med 20 procent. Andelen flickor i nian som någon gång har testat narkotika har minskat med hälften och antalet killar med en tredjedel.

Mobilisering mot narkotika – som samordningsfunktionen som Björn Fries basar för heter – stöttar förebyggande arbete i kommunerna, i vården och i brottsbekämpningen. Forskning och missbrukarvården har fått extra pengar.

– Men vi får inte nöja oss med det, vi måste jobba med efterfrågan.

Sprututbytets vara eller icke vara kallar han en symbolfråga som har fått ta över en mer sansad debatt om vilket ansvar vi har för att samordna vårdinsatser och förebygga droganvändning. Han tycker att ideologiseringen av den frågan bottnar i en moraliserande syn på narkomanerna.

– Idén är spridd att det är deras eget fel och därför »ska de fanimej ställa upp på de villkor vi ställer om de ska få hjälp«. Nej, politiker ska hålla fingrarna borta från vårdinnehållet, det är professionernas sak. Det finns massor med vetenskapliga belägg för sprututbyte, till och med det rätt rigida Departement of health and human services – usa:s motsvarighet till Socialstyrelsen – förespråkar utdelning av rena sprutor, säger Björn Fries.

Men frågan är fortfarande mycket känslig på vissa håll. Så sent som i oktober publicerade Upsala Nya tidning en debattartikel emot sprututbyte.

– Det är betydligt lättare att sluta med droger om man inte dessutom har hiv eller någon annan kronisk smitta som en extra börda i bagaget. Att ungdomar skulle lockas att bli heroinister för att de kommer att få rena sprutor gratis när de någon gång i en avlägsen framtid har gått ner sig tillräckligt mycket, det är ju befängt.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida