Ge rätt mängd näring viktigt från dag ett vid traumatisk hjärnskada

Patienter med svår traumatisk hjärnskada behöver optimal näringsbehandling så tidigt som möjligt. Säkra rutiner är a och o, enligt sjuksköterskan Karolina Krakau som presenterar sina forskningsresultat vid den nutritionskonferens som den europeiska organisationen för nutrition, Espen, just nu håller i Göteborg.

Patienter med svår hjärnskada förbrukar väldigt mycket energi och många nutritionsproblem uppstår under återhämtningsfasen. En adekvat näringstillförsel behöver säkras från skadetillfället fram tills patienterna är stabiliserade i sitt näringsintag.

Säkra rutiner längs hela vårdkedjan med kontroll av bmi, ätsvårigheter och viktförändringar inom 24 timmar efter intagning, är nödvändiga. Patientens energiförbrukning bör mätas, annars blir det lätt fel, enligt Karolina Krakau.

– Ofta används beräkningsformler för att beräkna energibehovet, men då hamnar man lätt fel. Patienterna riskerar att får såväl för mycket som för lite näring. Vi måste alltså mäta för att veta hur mycket vi ska ge, och de rutinerna finns ofta inte, säger hon.

Stor risk för undernäring

För att magen ska komma i gång initieras sondmatning tidigt. Men patienterna har i allmänhet en långsammare ventrikeltömning än vanligt vilket gör det svårt att få i dem tillräckligt mycket den vägen. Såväl parenteral som enteral tillförsel är nödvändig, men när patienterna väcks är de ofta oroliga. De drar gärna i slangarna och det blir ännu svårare att få i dem så mycket som de behöver.

– Då bränner de ju också massor av energi och risken för både undernäring och vätskebrist är hög. Gastrostomi kan vara ett alternativ – det är lättare att skydda en peg än en nasogastrisk sond från att patienten drar ut den, säger Karolina Krakau.

Hjärnskadade patienter vårdas ofta länge, från en månad upp till ett år, och vikten bör följas och kontrolleras en gång i veckan.

Etiska dilemman

I vården av patienter med svår hjärnskada finns många etiska dilemman att ta ställning till. I riktigt svåra fall kan det vara fråga om att ta ställning till att minska på behandlingsåtgärderna. Det kan även röra sig om val av administreringssätt – om peg får sättas eller inte.

–Patienten som efter traumat vaknat upp och blivit kontaktbar kan ha nedsatt kommunikationsförmåga, kognitiv funktionsnedsättning och eller begränsad insikt. Det är ibland mycket svårt att få patienten att förstå vad utebliven behandling och därmed konsekvensen av undernäring innebär för möjligheten till återhämtning, säger Karolins Krakau.