Gester och teckningar underlättar vid afasi

När afasipatienter tränas att komplettera sitt talade språk med andra uttryck som gester och teckningar ökar deras möjligheter till kommunikation.

Varje år insjuknar omkring 8 000 svenskar i afasi till följd av en förvärvad hjärnskada, oftast stroke. Språkstörningen kan innebära både minskad förmåga att uttrycka sig och att ta emot språklig information. Ett gemensamt problem för många är svårigheten att finna ord.

– Ordet finns kanske på tungan men vill inte komma fram, vilket kan leda till att personen inte säger något alls, säger ett felaktigt ord alternativt förvränger det.

Det säger logopeden Anneli Bergström som i fjol lade fram en avhandling om afasi vid Göteborgs universitet.

Men att inte kunna tala är inte detsamma som att inte ha något att säga. Merparten av alla personer med afasi hyser en stor längtan efter att ha ett talat språk. Frågan är hur personalen på bästa sätt kan stödja den utvecklingen.

Många tidigare studier har fokuserat på i vilken utsträckning personens förmåga att uttrycka enstaka ord förbättras efter en viss typ av träning. Anneli Bergström har undersökt vilka ytterligare typer av stöd som människor med grav afasi kan behöva för att förbättra sin förmåga till samtal.

En av frågeställningarna var om en intensiv samtalsträning, både i grupp och i hemmiljö med en anhörig, skulle förbättra förutsättningarna för att delta i samtal.

Anneli Bergström baserade sin forskning på en single subject studie som utgick från fyra personer, alla med grava talsvårigheter, och deras samtalspartners. I ett första steg fick var och en av patienterna.lära in ett begränsat antal ord, och med hjälp av bilder träna att komma ihåg och uttrycka dem. Hemuppgiften till varje gång var bland annat att försöka återge de inlärda orden för samtalspartnern.

Två i gruppen ökade successivt förmågan att aktivt plocka fram ord ur det egna ordförrådet. För de övriga gav träningen en insikt om att det var nödvändigt att använda andra uttrycksmedel, exempelvis gester, för att bli förstådd.

I ett andra steg arbetade Anneli Bergström med patienterna i grupp för att ge dem möjligheten att se hur andra gjorde för att uttrycka sig.

– Efter ett tag såg jag hur de började ta efter varandras sätt att hitta lösningar. Den som kunde provade att rita eller skriva något.

Under hela studien, som totalt varade i sex månader, filmade deltagarna sina hemmasamtal med samtalspartnern.

– På så vis kunde jag se vad som hände med deras kommunikation i en situation då de inte tränade.

I den tredje delen av studien analyserade Anneli Bergström videoinspelnin­garna enskilt med varje samtalspar för att se hur de gjorde för att kommunicera.

Under studien utvecklade både patienterna och deras samtalspartners olika strategier för att få samtalen att fungera. De anhöriga fick successivt en ökad förståelse för de svårigheter som personerna med afasi hade att brottas med.

Studien visar att både personen med afasi och samtalspartnern kan tränas i att bidra till att mer information överförs under ett samtal. Anneli Bergström menar att framgången berodde mycket på att patienterna kände delaktighet och att de fick träna intensivt.

– Jag tror att det är viktigt att erbjuda behandling som har just denna bredd. Även de som har nära kontakt med en afatiker kan behöva stöd och träning för att bli en stödjande samtalspartner. Detsamma gäller säkert många av oss som arbetar inom sjukvården.

LÄSTIPS

• Bergström A. From words to conversation evaluation of aphasia therapy. Avhandling, Göteborgs universitet 2007.
• Jekander A. Det gick en propp. Wahlström & Widstrand, 2003.
• Skoog C. När språket gick sönder. Afasiförbundet i Stockholms län, 2003.