Goda samtal läker kropp & själ

Astrid Seeberger ger sig tid att lyssna på patienternas livsberättelser. Samtalen har en läkande kraft. Och så blir man vis på kuppen.??

Mannen är i 40-årsåldern. Framgångsrik, attraktiv— och svårt sjuk i en kronisk njursjukdom. Han är påläst om sin sjukdom och om inte personalen ger honom de svar han vill ha blir han spydig och nedlåtande. Flera av sjuksköterskorna vägrar att gå in till honom. ?Han missköter sig och är till sist så sjuk att bloddialys blir nödvändigt. Halterna av kalium är alldeles för höga och läkaren säger: ”Om du inte sköter dig kommer du att dö.” ”Då skulle ni väl bli glada”, svarar han. Lite bestört frågar läkaren: ”Skulle du bli glad?” ”Och om jag skulle det — vore det så konstigt”, blir svaret. ”Hur länge har du känt så?”, frågar läkaren. Mannens svar är exakt: ”Sedan den 5 november 2001.” Så berättar han om hustrun, om barnet de väntade och om bilen som fick sladd. Om trädet och om döden. Han förlorade sin hustru, sitt barn och sin vilja att leva.??

Det är Astrid Seeberger, överläkare på njurmedicin på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, som berättar om mannen med den mörka historien. Det är också hon som är läkaren i den. Hon säger att vårdpersonal måste försöka nå långt in till patienternas livshistorier — även om det tar tid och även om man först blir avvisad. Det måste få ta tid. Samtalet, det är hon övertygad om, är den bästa medicinen.

?— Riktiga möten — när man släpper taget om sig själv och med sitt intellekt och alla sinnen är vidöppen för den andra. Då känner man sig livs levande.

??För ett par år sedan kom hennes bok Den skamlösa nyfikenheten. Boken handlar inte om den skamliga, sensationslystna nyfikenheten, utan om den ärliga nyfikenheten på vem människan mittemot verkligen är. Den där man ställer frågor och lyssnar på svaren utan att döma.?

Empati är nödvändigt för att mötet och samtalet ska vara läkande. Astrid Seeberger beskriver professionell empati som en balans mellan närhet och distans. I början av karriären som läkare eller sjuksköterska är det lätt att identifiera sig för mycket med patienter. Den professionella distansen är nödvändig för att inte bli emotionellt utbränd.

?Hon tycker att hon har det mest berikande yrke man kan ha.?

— Att arbeta inom vården är fantastiskt. Vi får vara med om de stora ögonblicken i människors liv, och ger vi oss tid kan vi få lyssna till människors livsberättelser. Man kan faktiskt bli vis på kuppen, säger hon.??

Efter 30 år inom sjukvården har Astrid Seeberger sin skamlösa nyfikenhet och sin fascination över människors öde intakt. Som läkare på en avdelning med svårt sjuka dialyspatienter har hon suttit vid hundratals dödsbäddar. Hon vänjer sig aldrig vid att en människa som nyss levde bara kan vara borta. Men hon är tacksam över alla viktiga samtal hon har fått delta i. För att se det ljusa måste man våga se det mörka. Som psykiatern Johan Cullberg har sagt: för att vistas i andra människors mörker måste man ha vistats i sitt eget. ?

— Man kan lära sig att vara närvarande, precis som man kan lära sig att meditera. Och man kan utveckla sin nyfikenhet. Det är en glädje att få veta hur en människa fungerar. Visste du förresten att fjärilens kroppstemperatur är 36 grader, precis som människans, när den flyger? Det finns så mycket att förundras över.??

Astrid Seeberger undervisar blivande läkare på Karolinska institutet och blir glad när de i reflekterande texter berättar om vilken sorts läkare de vill bli. De vill göra gott och hjälpa människor. Så mycket sorgligare att det verkliga mötet och det inkännande samtalet är hotat. För med new public management har vården blivit en produktion där allt ska mätas och ersättas.

?— Vi måste hela tiden redovisa vad vi gör och orimligt mycket tid går till administration. Sverige har aldrig haft så många läkare och sjukskötersk­or som nu, ändå ligger vi i absoluta botten när det gäller patienttid, enligt arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting. Läkare ägnar 30 procent av sin tid åt direkta möten med patienter, och 15 procent av alla diagnoser är felaktiga. Det tror jag beror på brister i samtalen.??

Hon oroar sig för att det goda samtalet trycks tillbaka av produktionstänkandet. Det skadar arbetsglädjen, och det skadar patienternas hälsa. Hälften av dem med kroniska sjukdomar sköter inte sin medicinering.

?— Riktiga samtal och goda relationer kan råda bot på det, säger Astrid Seeberger.