»GUD, GE MIG TÅLAMOD«

Lena Sernevåg är teologen som inte gillar att vänta. Vill hon få ned en förbudsskylt kan hon mycket väl tänka sig att skruva ned den själv. Människan måste vara det viktiga, anser hon, inte minst i vården.

Hon håller stadig fart genom sjukhuskorridorerna och behärskar till fullo konsten att röra sig snabbt och samtidigt hålla i gång ett viktigt samtal utan att tappa tråden. Medan vi sneddar över sjukhusparken berättar utvecklingsstrategen Lena Sernevåg entusiastiskt om sina planer på att göra platsen mer tillgänglig för patienterna. Här behövs fler soffor och givetvis – fritt tillträde till alla gräsmattor.

– Det är ju vansinnigt att inte låta folk gå på gräs! Förut satt det en stor förbudsskylt här. Jag pratade med ansvariga, men byråkratins kvarnar mal långsamt. En dag orkade jag inte vänta längre utan skruvade själv bort den med vaktmästarens hjälp. Ibland får man ta saken i egna händer!

Lena Sernevåg beskriver sig själv som en »doer«. En person som vill ha snabba resultat och vars bön länge har varit: gode Gud, ge mig tålamod. Men gör det fort!

Paradoxalt nog är hennes uppdrag som utvecklingsstrateg och pedagog på Södertälje sjukhus både långsiktigt och bitvis tålamodskrävande. För ett par år sedan initierade hon den ettåriga utbildningen i humanistisk medicin som erbjuds alla professioner inom sjukvårdsområdet Salem Nykvarn Södertälje. Uppgiften är att systematiskt och metodiskt arbeta för att personalen ska bli bättre på att möta patientens behov och se till hela människan, inte enbart till dia­gnoser och kroppsdelar.

– Det är viktigt att väga upp det mänskliga så att inte tekniken och naturvetenskapen tar över, betonar hon, medan vi tar de sista raska stegen in på hennes arbetsrum.

Patienten är inte bara ett biologiskt objekt utan också en människa att hjälpa. I dagens sjukvård talas det mycket om vikten av att sätta patienten i centrum. Viljan finns, men i praktiken fungerar det inte alltid. Sjukvården hjälper människor från lidande, men tillfogar också mycket lidande genom att inte se, lyssna till och bekräfta. Allt det som rör det djupt existentiella inom varje människa.

Patientenkäter och rapporter från patientnämnden är fyllda av exempel på sjukvårdens övertramp. »Jag fick en jättebra medicinsk behandling, men ingen på avdelningen pratade med mig.«  »Jag känner hur cancern växer men personalen tror mig inte eftersom proverna inte visar att det är så.«  »De lovade att ringa tillbaka, men det gjorde de aldrig.«

– De flesta patienterna är mycket nöjda med den medicinska behandling de har fått, men känner sig kränkta av att inte bli betrodda och bemötta på ett värdigt sätt.

Humanistisk medicin handlar om konsten att möta och förstå en annan människa.
Mötet är i fokus. Mänskliga möten är vårdens nav och varje möte är unikt.

– Du måste alltid fundera över vem du har framför dig och utifrån det överväga hur du ska närma dig just den människan.

Det borde vara en självklarhet, men det är det inte ännu.

– Jag var själv nyligen på besök på en öronklinik. Eftersom jag var öronbarn när jag var liten satte undersökningen i gång mycket starka obehagskänslor. Jag försökte berätta det för läkaren, men han ignorerade mig helt. Hade han lyssnat på mig, om så bara några minuter, hade undersökningen kunnat kännas något lindrigare.
En viktig förutsättning för att verkligen se en annan människa är att våga stanna i mötet.

– Vi behöver inte alltid förklara och ge svar, vilket många tror. Oftast räcker det med att finnas vid någons sida. Vi människor är rustade för sorg, men inte för övergivenhet. Tröst är att våga se och lyssna till det som är svårt, utan att smita.
Hur kan det komma sig att många drar sig för att stanna i mötet? Därför att vården är så åtgärdsinriktad, menar Lena Särnevåg.

– Att bara vara närvarande hos patienten är inte legitimerat. Det kan finnas en rädsla för att misslyckas. Men det blir inte misslyckat. Det enda man riskerar är att själv känna sig misslyckad.  Men det är man inte. Det gäller att stå ut med sådana känslor och våga fortsätta.

I fönstersmygen står kurslitteraturen. Många av böckerna handlar om samtalskonst.

Inte samtalsmetodik, förtydligar Lena Serne­våg. Metodik betyder att man styr patienten i samtalet. Samtalskonst handlar om att lyssna på patientens berättelse och förstå hur patienten upplever sig själv och sin sjukdom i sitt livssammanhang. Det är bara genom öppna frågor som patienten kan komma till tals på riktigt. Då kan vårdare och patient tillsammans komma fram till vad som behöver göras.
Hur når man nu fram till denna kunskap om möten och samtal? Det brukar inte räcka med några föreläsningar, anser Lena Sernevåg. Folk måste träffas regelbundet, samtala och tillsammans pröva sina värderingar. Läsa, reflektera, få handledning och omsätta de nyförvärvade kunskaperna på sin arbetsplats. Det är en process som tar tid.

– Det är jätteviktigt att alla professioner är med. Sjukvårdens hierarkier främjar sannerligen inte goda möten. Det är först när allas erfarenheter räknas som man kan få en helhetsuppfattning om patienten. I vår utbildning blandas sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, paramedicinare och administratörer. Vi kallar dem som går programmet för vårdare kort och gott. Det fungerar bra.

Själv är Lena Sernevåg teolog och beteendevetare och har ingen professionell lojalitet åt något håll inom sjukvårdsområdet. Vad betyder det för kursdeltagarna att hon har en bakgrund som teolog?

– Att jag tillsammans med dem kan reflektera över och sätta ord på existentiella, filosofiska och andliga tankar och funderingar som kommer upp i mötet med patienterna.

Hon tror på förändring och utveckling, men är medveten om att processen måste starta där människan befinner sig. När hon var yngre jobbade hon som lärare i en obs-klass. Grabbarna ville inte lära sig nåt.

– De spottade och svor, gasade med mopparna och struntade i subjekt och predikat. Ok, sa jag. »Brukar ni läsa nåt? Javisst, motortidningar«, svarade de. Vi började där! Egentligen handlar pedagogik alltid om att lyfta upp och legitimera en kunskap som människor redan har.

5 lästips:

  • Modet att ingenting göra, Lars Björklund, Libris 2003
  • Sam-Tal, Brita Salomonson, Liber 1996
  • Medicinen och det mänskliga, Carl-Magnus Stolt, Natur & Kultur 2005
  • Sjukdomens mening, Fredrik Svenaeus, Natur & Kultur 2003
  • Lindrat lidande, Joakim Öhlén, Nya Doxa 2001

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida