Hörde du? De sa att jag har aids!

Året är 1991 och Ophelia är på sjukhuset för att göra abort när hon får beskedet att hon är hiv-positiv.

29 februari 2008

Testet visar tyvärr att du är hivpositiv.«

Ophelia, som först inte förstår betydelsen av det svenska ordet, måste fråga igen.
»Det betyder att du kan utveckla en sjukdom som heter aids.«

Läkaren Lars Andersson sitter framför henne, lugn och professionell, och verkar vänta på hennes reaktion. Hans grå hår är rufsigt, under den uppknäppta rocken skymtar en operationsgrön tröja. Utanför syns ett decembergrått ljus som knappt orkar in genom fönstret.

Det enda Ophelia ser framför sig är prostitution, fattigdom och homosexualitet – inget av det har med henne att göra.

»Du ljuger!« säger hon. »Bara för att jag är svart och kommer från Afrika tror du att jag har aids.«

»Du har inte aids, du har hiv«, säger Lars Andersson tålmodigt och vänligt. »Du ska få göra om provet, men det här testet var positivt.«

Plötsligt flimrar bilderna av Beverly hemma i Zambia förbi. Beverly, som gick runt med en burk som hon spottade slem i. Arbetskamraterna trodde att hon hade tbc eller möjligtvis cancer. Ingen klarade av att äta med henne i matsalen när hon hostade med sin burk bredvid sig. De turades om att gå hem och hälsa på henne sedan hon blivit så sjuk att hon inte längre kunde komma till arbetet. Till slut blev Beverly ett dement, hjälplöst kolli. Nu skulle Ophelia bli som hon, utmärglad och med skinnet uppbränt av sår.

Ophelia stirrar ner i bordet, det susar och bultar i tinningarna.

»Vad kan man göra åt det?«

»Inte så mycket just nu, det är bara att vänta. Än så länge finns det inga mediciner.«? Orden gör ont, ändå känner hon ingenting. Ophelia har kommit till sjukhuset för att hon upptäckt att hon är gravid och vill göra abort.

I stället får hon det här beskedet. Hon är helt oförberedd, har aldrig tänkt tanken att hon skulle kunna vara hivsmittad. Hon vet inte ens vad det innebär.

Lars Anderssons mun rör sig, han ser fortfarande trygg och förstående ut, Ophelia hör inte längre ett ord av vad han säger. Hon minns heller inte hur hon tar sig hem till lägenheten.

Innan hon ens har hunnit ta av sig ytterkläderna har hon slagit numret till sin syster Janet på jobbet.

»De sa att jag har aids!«

Janet, som har en hivsmittad vän i Sverige, säger först ingenting.

»Hörde du?! Att jag har aids.«

Nu låter rösten pressad:

»Jag kommer.«

Ophelia får panik när hon förstår hur allvarlig diagnosen är. Ändå finns hoppet där, i alla fall den första veckan. Lars Andersson är gynekolog, han har ju faktiskt sagt att han inte är expert på virussjukdomar. Vad vet han om hiv? När hon träffar specialisten kommer allting att uppdagas, att allt bara är ett misstag och att proven har förväxlats. Då ska det visa sig att hon är samma 24-åring som förut, just på väg ut i livet.

Förnekelsen blir som en drog som håller henne uppe.

I väntan på besked om det andra testet gör Ophelia den planerade aborten. Chocken skapar minnesluckor, hon uppfattar knappt hur hon tar sig tillbaka till Danderyds sjukhus tillsammans med Janet.

Men det stickande ljuset, lukterna och tystnaden när hon ligger ensam i operationssalen är hon medveten om.

Dörren öppnas och personalen som ska utföra aborten kommer in. Fem månvarelser samlas kring henne. Ophelia ser knappt deras ansikten bakom visiren i genomskinlig plast som ska skydda mot blodstänk. Ärmarna i deras förstärkta gröna rockar täcks med dubbla handskar som går upp mot armhålorna. De rör sig i slow motion. Som om de är på väg att sanera ett kärnkraftverk.

Om Ophelia inte förstått hur man ser på hennes sjukdom tidigare så förstår hon det nu. Hon känner sig inte längre som en människa utan ett livsfarligt hot.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida