Jag vet ju vad klockan är slagen
Britta Berggren Ericson kallar sig för tillfrisknande alkoholist. Trots en liten lapp från den 15-årige sonen med en vädjan »Snälla mamma⦠sluta dricka« så kan hon inte sluta.
Så hände det som……absolut inte fick hända – jag drack alkohol på arbetstid. Trots alla kontrakt, trots hot om uppsägning så gjorde jag det. Det hände på väg till en pressträff för ett kosmetikamärke.
En av tjejerna, Linda, såg det som sin plikt att meddela chefen att hon trodde jag hade druckit. Tidningens chefredaktör var just då bortrest, men Gunilla som var ställföreträdare kom och sa: »Britta, får jag prata med dig.«
Jag hade ju hört det förr och den numera välbekanta ångesten infann sig omedelbart. Chefredaktörens rum är en glasbur i nedre delen av redaktionen. Alla kan alltså se att jag kallas in. Gunilla säger att »någon» har känt att jag luktat alkohol och att hon vill att jag åker till företagshälsovården Östermalmshälsan och blåser och lämnar blodprov.
Jag vet ju vad klockan är slagen men säger att visst ska jag göra det. »Självklart« säger jag frankt medan jag inom mig är desperat sysselsatt med hur jag ska klara mig.
Jag avslutar jobbet på min dator, stänger ner och går ut på gatan. Nu funderar jag på vad jag ska göra. Hjärtat slår som en stångjärnshammare i bröstet. Jag vet ju att alkoholmätaren kommer att ge utslag, jag vet ju att jag har druckit. Går till närmaste köpcentrum och köper, för dyra pengar, en alkoholmätare. Händerna skakar när jag ska försöka sätta i batterier och försöka läsa instruktioner för att förstå hur den fungerar. Jag laddar, andas in och blåser. Mätaren visar på 2,5.
Dagen innan har en känd person fastnat i en poliskontroll och blåst just 2,5. Jag kan ha det som riktmärke. Tänker att om jag går och sätter mig någonstans någon timme så kan jag nog blåsa 0 sedan. Jag sätter mig på en parkbänk. Hinner tänka att det är väl här jag hamnar till slut …
På väg till Östermalmshälsan blåser jag ett tiotal gånger men siffrorna förändras inte. Jag inser läget och går upp på mottagningen. Här har jag ju varit tre gånger i veckan de senaste sju månaderna så miljön är välbekant och jag hittar dit.
Min vanliga sköterska är inte där så jag får träffa Kristina.
»Vad har hänt?« frågar hon.
»Ingenting« svarar jag och blåser. Också då 2,5.
»Har du druckit, Britta?«
»Nej« svarar jag.
»Men hur förklarar du det här då?« säger hon och visar på mätaren.
»Jag kan inte förklara det« säger jag.
Kristina ringer upp min ordinarie sjuksköterska från en telefon i samma rum. Hon berättar att jag har blivit ditskickad av jobbet och att jag blåst 2,5 och Kristina undrar om det finns något annat sätt än att dricka alkohol som man kan få den promillehalten på? Det vet hon inte. Att höra samtalet känns förnedrande.
De båda sjuksköterskorna diskuterar på telefon i ungefär tio minuter och dividerar om det oomstridliga med provsvaret. »Jo, men visst är det så, det har jag också sagt till Britta. Jo, det tycker jag också« och så vidare och så vidare. Jag önskar bara att samtalet ska ta slut så fort som möjligt. Kristina vet ju hur det är och detta är bara ett spel för galleriet – allt för att jag ska känna mig förnedrad. Det är i alla fall så jag upplever det just då. Fast det är å andra sidan inte första gången på Östermalmshälsan.
Jag får lämna ett blodprov och Kristina säger:
»Du kommer väl som vanligt på fredag morgon?«
»Visst« svarar jag och går ut i vårvinterkylan.
Utdrag ur
Britta Berggren Ericson
Snälla mamma… sluta dricka
Utgiven av Prisma 2006
ISBN 978-91-518-4813-6