Lunchen ger träning för livet utanför

Lunchen ger träning för livet utanför
Linda Jax

På rättspsykiatriska kliniken i Sala är patienterna med och bestämmer. Det gäller inte bara vad man ska äta, utan är ett sätt att förebygga hot och våld. Men arbetssättet kräver mycket av både patienter och personal.

Det närmar sig lunch och doftar stekt fisk från ett av de fyra röda låghusen i tegel som rymmer den rättspsykiatriska länsklinikens vårdavdelningar. Här gör patienterna själva upp sin veckomatsedel, handlar och lagar maten tillsammans med personalen. ?

Jenny är en av patienterna. Hon har bott på sjukhuset i två år och tycker att patientrådet som infördes för några år sedan är bra. En patient från varje avdelning är med och en från öppenvården. De träffar chefsöverläkaren två gånger per termin för att diskutera och besluta i frågor som rör patienterna.?

— Jag känner att vi för det mesta får gehör för vad vi vill göra. Bland annat planerar vi ett kafé för alla patienterna som vi ska driva med hjälp av personalen, och aktiviteter som bio, bingo och tipspromenad. Det gäller bara att få folk att ställa upp, säger Jenny. ??

Alla avdelningarna har morgonmöten med de patienter som vill och då har de möjligheter att planera dagen. Var och en av de 40 patienterna har en egen pärm att förvara på sitt rum. Där står det vilka lagar som styr deras vistelse i Sala, deras vårdplanering, diagnos, vilka läkemedel de har och varför. Pärmen är ett hjälpmedel för patienten att förstå och ett verktyg för mer delaktighet. Dan har bara varit i Sala några månader. Han tycker att det är nyttigt och stärker självkänslan att få vara med i beslutsprocessen. ?

 — I patientrådet tar vi upp allmänna frågor och i vårdlaget tar man upp den egna behandlingen. Jag tycker absolut att jag blir lyssnad på. Fast jag föredrar vuxenpsykiatrin i Västerås där jag var i ett halvår innan jag kom hit. Det var inte lika litet och familjärt där, säger han. ?

I Sala försöker personalen bygga upp en så hemlik miljö som möjligt, ge gemenskap och hopp om ett bättre liv. Patienterna har ofta blivit svikna av vuxenvärlden, kanske är det första gången i deras liv som någon står kvar. Men det är samtidigt kämpigt för dem att ta tag i allt de måste reda ut i sina liv. ?

— Patienterna bär ofta på en stor skam som de inte kan bryta igenom. De måste få mod att öppna sig för vårdaren och känna tillit. I början får vi ta över ansvaret för att gradvis portionera ut det, säger avdelningschefen och sjuksköterskan Mattias Fredell. ?

Men med en medelvårdtid på 4,5 år finns det tid att utifrån patientens livsberättelse penetrera allt på djupet. Till en början får nyanlända stanna inomhus och bygga relationer till personalen. Sedan får de gå ut med sällskap och därefter själva. Trots att sjukhusparken inte har något staket är det ytterst sällan som någon avviker. På 7 000 frigångar har tre rymningar skett och det var en patient och samma eftermiddag. ??

Personalen måste vara förebilder i att fortsätta leva med fel och brister. De använder sig själva i vårdrelationen. Det ställer stora krav på närvaro. Att gå in i patientens livssituation, se sin egen del i det som sker och vara pålitlig. En liten miss kan få stora konsekvenser. Som att glömma ett avtalat möte eller ett utlovat intyg. På några minuter kan flera års arbete spolieras. Chefsöverläkare Barbro Stengler tror att det slarvas mycket med det på sina håll i psykiatrin. Och inte bara med det. ?

— Vill vi att patienterna ska följa lagen måste vi själva göra det. Vi får inte begå rättsövergrepp, det syndas det rätt mycket mot i rättspsykiatrin, säger hon. ?

Så sent som i somras gav Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd tre överläkare vid en rättspsykiatrisk klinik varningar för att ha brutit mot tvångslagarna (läs ansvarsfallet på www.vardforbundet.se/vardfokus).?

Att under tvångslagar och mot deras vilja vårda patienter som lider av allvarliga psykiska störningar och har begått brott är inte lätt. Patienterna har ofta multipla, svårbehandlade tillstånd, de kan ha gått obehandlade i många år och fått en rad följdproblem. Avdelningschefen och sjuksköterskan Anders Modin hade arbetat flera år i Sala då komplexiteten i vården för några år sedan blev till insikten att all personal måste ha samma förhållningssätt och värdegrund. ?

— Se på arbetet som en konstform, säger han. Vi får aldrig glömma att patienten är i beroendeställning. En fara är att sluta se patientens behov och läsa in sitt eget perspektiv. Vårdlaget är nära patienten dygnet runt och behöver handledning, tydlighet och ett öga utifrån precis som patienten. ??

2005 beslutade man att satsa på rättspsykiatrisk omvårdnad. Ersta Sköndal har utbildat personalen. Parallellt satsades det på specialistutbildning för sjuksköterskorna, och i höstas var cheferna på utbildning. Mattias Fredell har startat ett arbete som ska förebygga hot- och våldssituationer. Målet är att inom ett år kunna slopa användningen av spännbälte. ?

— Det handlar om att i förväg ta reda på hur patienten vill att vi hanterar en sådan situation och hur han vill bli bemött. Vad vi gör efteråt, och hur vi ska göra om det han föreslår inte fungerar. Vi måste våga fråga, många sjuksköterskor gör inte det, säger han. ?

Kliniken skickar inte patienter vidare om de inte är extremt farliga. Bara ett ytterst litet fåtal är det, och fördomar som ökar patienternas stigma har chefsöverläkaren svårt att överse med. När socialministern kallade rättspsykiatrins patienter förhärdade brottslingar skrev hon till honom och protesterade. ?

— Det tråkiga är att vem som helst kan yttra sig om psykiatrin som aldrig skulle drömma om att yttra sig om kirurgi, säger hon.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida