Med ord och bild
på resa genom cancerlandet

Med ord och bild<br>på resa genom cancerlandet
Agneta Klingspor.

Bara en gång var författaren Agneta Klingspor missnöjd med bemötandet i vården under sin cancersjukdom; när en beskedstid flyttades. ??

Hade du någon som du kunde prata med och som verkligen lyssnade och förstod?
— Några vänner, min syster och min systerdotter förstod allvaret i det hela. Andra vänner var för självupptagna och ringde inte, utan gick upp i rök.

Vad är det viktigaste man kan göra för att stötta?
— Bara vara och lyssna. Försök att inte lämna den sjuka ensam. Och låt aldrig någon gå ensam till de olika beskeden.

Hur var vårdpersonalen som du kom i kontakt med?
— Väldigt bra och proffsig. Jag fick en kontaktsyster som jag kunde ringa och fråga om olika saker. En enda gång fallerade sjukhuset: när de flyttade en beskedstid. Det bör man ALDRIG göra, då väntan på olika besked är en mycket svår tid.

Hur har sjukdomen förändrat dig?
— En viktig erfarenhet är att man kan styra sina känslor, ha kontroll. Det svåra i livet är ju att göra medvetenheten om sig själv till verklig insikt, så att den inte bara stannar i huvudet. Medvetenhet har alltid varit viktigt för mig. Men att plötsligt drabbas av cancer, döden inifrån, knuffade mig ur banan. Ändå tillhörde jag lågriskgruppen, då cancern inte hade spridit sig till lymfan.

Du har tagit väldigt fina och stämningsfulla bilder. Har du alltid fotograferat?
— Jag fotograferade mycket för mig själv under 70- och 80-talen. Men lade av, eftersom det stod i vägen för mitt skrivande. Jag tog upp mobilkameran 2008, mest på lek. Men jag är en bildmänniska, och har varit konstkritiker på Expressens kultursida sedan 1991. Så bild har jag levt med länge och tog fram den erfarenheten utan att tänka så mycket. Mobilkameran är gatans kamera. Det passar mig precis.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida