Mindre hushållsarbete kan förklara benskörhet vid Parkinson
Jämfört med andra äldre har personer med Parkinsons sjukdom markant lägre bentäthet än jämnåriga personer, trots att de promenerar och äter lika många kalorier om dagen. Kanske beror det på att de har svårt för hushållsarbete.
Att Parkinsons sjukdom medför benskörhet har uppmärksammats allt mer på senare år. Vad orsaken till urkalkningen är har inte klarlagts och därför är sjuksköterskan och medicine doktorn Birgitta Lorefälts studie extra intressant. Hon är lektor vid Hälsouniversitetet i Linköping och har jämfört bentäthet, näringsintag, viktminskning och mängden fysisk aktivitet hos 26 i övrigt friska Parkinsonsjuka personer med en lika stor frisk kontrollgrupp.
När det gällde fysisk aktivitet promenerade de med Parkinsons sjukdom lika mycket som kontrollgruppen, både ett och två år efter studiens start. Däremot skilde sig deras vanor åt i hemmet. De Parkinsonsjuka gick och lade sig och vilade dagtid i 56,5 minuter i snitt jämfört med kontrollgruppens 32,3 minuter. Vid tvåårsuppföljningen vilade Parkinsongruppen 77,3 minuter i snitt, jämfört med 33,5 minuter i kontrollgruppen.
Personerna med Parkinson ägnade dessutom mycket mindre tid åt hushållsarbete. Birgitta Lorefält använde ett instrument som gav olika aktivitetspoäng beroende på hur ofta de utförde en viss hushållssyssla. Första året skilde aktivitetspoängen bara 0,6 enheter mellan grupperna. Andra året sjönk poängen i Parkinsongruppen från 27,4 till 25,9.
– Jag tror att det är en kombination av att de oftare får hjälp av andra med hushållssysslor och att de får sämre motorik med tiden. Har man tappat några kaffekoppar så tröttnar man till slut på att diska, säger Birgitta Lorefält.
Till viktskillnaden mellan grupperna är det svårare att hitta en förklaring. Trots att de Parkinsonsjuka hade fått i sig lika många, eller fler, kilokalorier om dagen, tappade de vikt. Efter två år var de Parkinsonsjukas medelvikt 65,1 kilo mot kontrollgruppens 71,6.
Birgitta Lorefält jämförde även ämnesomsättningen men fann inte att de med Parkinsons sjukdom förbrukade mer energi. Kroppslängd, ålder och kön skilde inte mellan grupperna.
– Varför personer med Parkinsons sjukdom går ner i vikt är lite av ett mysterium. Det förs diskussioner bland forskarna om det kan vara så att de har ett försämrat näringsupptag i tarmen, säger Birgitta Lorefält.
Utifrån resultaten i hennes avhandling finns det två saker personal som vårdar Parkinsonpatienter bör tänka på: Dels att förebygga viktnedgång redan från det att patienten fått sin diagnos, dels att försöka få dem att hjälpa till med de hushållssysslor de kan utföra, om det så bara är att röra i en kastrull vid matlagningen.
Som kompensation för att de inte rör sig lika mycket i hemmet tycker Birgitta Lorefält även att de ska uppmuntras till att delta i fysiska gruppaktiviteter.
Birgitta Lorefält mätte även deltagarnas bentäthet i lårbenshalsen. Jämfört med Z-score, som mäter standardavvikelse över eller under hela befolkningens medelvärde i samma åldersgrupp, framgår tydligt att Parkinsongruppens skelett är skörare. I förhållande till Z-score har Parkinsongruppen minus 0,41 gram per kubikcentimeter, och kontrollgruppen plus 0,32 gram per kubikcentimeter vid tvåårsuppföljningen.
Ett intressant fynd var att de i Parkinsongruppen som hade svårast symtom på stelhet hade en högre bentäthet än de som inte besvärades så mycket av stelhet.
– Resultatet var väldigt överraskande och spännande för vi hade inte sett det i någon tidigare studie. Man skulle kunna tänka sig att det beror på att stelheten i sig blir som ett träningspass som belastar skelettet, säger Birgitta Lorefält.
Under de två år studien pågick fick sex personer i Parkinsongruppen en fraktur jämfört med en person i kontrollgruppen. Alla frakturer i Parkinsongruppen uppstod vid fall, medan frakturen i kontrollgruppen gjorde det till följd av en trafikolycka.