Minnet av far växer i magen
Ulrika blev som barn sexuellt utnyttjad av sin far. Trots allt lyckas hon skaffa sig ett »normalt« liv med förstående man och får två egna barn. Men i slutet av den tredje graviditeten orkar hon inte längre. Det är inget barn hon bär på, det är pappan som är där inne i hennes kropp. Och hon vill inget annat än att få bort honom, en gång för allaâ¦
Bea låg bredvid mig och visste inte riktigt vad hon skulle göra eller inte göra och säga eller inte säga. Hon berättade om det för mig efteråt, om hur hon hade legat och pratat med magen en stund. Hon hade inte kunnat låta bli. För henne var det ju ett barn där inne, och hon tänkte på honom eller henne och undrade hur han eller hon mådde och började prata med den där lilla ungen.
Tills hon tittade upp på mig medan hon höll på, och såg mitt ansikte. Och förstod att för mig var det inte frågan om något barn. För mig var det något annat inuti den där svullnaden. Den där svulsten som jag hatade. Jo, hatade. Bea förstod det då. Och hon förstod vad det var också. Vad det var jag hatade. Vad det var jag upplevde, hela tiden.
Så hon hade slutat prata med barnet och vi hade legat där bredvid varandra och tittat på tv i stället och Bea hade tänkt fram och tillbaka på om hon borde gå ut och prata med personalen. Om det faktiskt var så att de inte hade förstått, och om hon borde gå ut och tala med dem, så att de gjorde det. Förstod hur jag hade det.
Bea låg bredvid mig på sängen och blev arg. Hon har jobbat en del inom sjukvården, Bea. Hon vet att det föds barn i vecka 25, som överlever. I vecka 23. Framför allt vet hon att efter vecka 30 går det nästan alltid bra, om man plockar ut ett barn.
Bea låg och blev arg över att alla de där läkarna sagt till Lukas och mig att barnet skulle kunna ta skada av att födas före vecka 38. Bea vet hur vanligt det är att barn föds både en och flera veckor före nummer 38, och hur bra det i stort sett alltid går.
Bea blev arg över att den kunskap som finns om incest och vad det kan få för konsekvenser uppenbarligen inte fanns tillgänglig på den här bb-avdelningen. Jag var ju inte den enda i världen som hade varit utsatt för sexuella övergrepp och som födde barn. Och det skulle hända igen, att de fick sådana patienter på sjukhuset. Varför förstod de inte sådant de måste förstå, som personal på en bb-avdelning? undrade Bea.
Hon låg bredvid mig på sängen och kände sig både arg, ledsen och förvirrad över vad det var som pågick. Över att läkarna och den övriga personalen inte förstod hur illa det var med mig. Inte förstod att jag höll på att försvinna på riktigt. Vad skulle barnet vinna på att vara kvar inne i magen i 38 veckor, tänkte Bea, om det inte fanns någon mamma kvar sedan när det väl föddes, som kunde ta hand om det?
Det var där och då, den kvällen, som hon förstod hur illa det var med mig. Hon berättade om det sedan. Om hur hon övervägde, verkligen övervägde, ifall hon skulle gå ut och prata med personalen, försöka få tag på någon ansvarig läkare. Men att hon avstod, främst för att hon inte vågade lämna mig ensam. Hon fick tankar om att jag kanske skulle försöka kasta mig ut genom fönstret.