Nekade pojke ambulanstransport
Pojken bröt benet och ringde larmcentralen. Men operatören hörde skratt och stim i bakgrunden och bad honom att själv ordna med transport.
En 17-årig pojke föll och skadade vänster fot under en skolutflykt i ett naturskyddsområde. På grund av fotens ställning och det ljud han hörde i foten då han föll var pojken övertygad om att foten var bruten. Han kunde inte stödja på foten och den abonnerade bussen stod ett par kilometer bort.
Läraren slog numret till larmcentralen och pojken berättade för operatören vad som hade hänt. Hon ansåg att pojken skulle ringa sina föräldrar så att de kunde ta honom till akuten. Pojken förklarade att familjen inte hade någon bil, att han befann sig åtta mil bort, och att det inte fanns någon i närheten som kunde hjälpa till.
Larmoperatören vidhöll att det var föräldrarnas ansvar att ta pojken till akuten. Medan läraren sprang före började ett par av 17-åringens klasskamrater att bära honom till ett sommarstugeområde drygt en halv mil bort. Där hittade läraren en äldre dam med bil som körde pojken till skolbussen. Efter en halvtimmes väntan fick han plats i en buss full med elever. Föraren körde först tillbaka till skolan och släppte av de andra eleverna och fortsatte sedan med 17-åringen till akuten.
Mamman anmälde larmoperatören till hsan. Operatören skrev att hon under samtalet med pojken hade hört skratt och stim i bakgrunden. Hon hade bedömt att pojken skulle få snabbare hjälp utan ambulans eftersom han befann sig i ett sommarstugeområde där det fanns bilar. Nämnden anser att larmoperatören borde ha insett att pojken förmodligen hade brutit foten och att ambulanstransport hade varit bekvämare för honom. Hon får därför en erinran (HSAN 2007/3916:B1).