Oro och ilska sågs som naturligt
Ingen frågade om smärtan hos en utvecklingsstörd som fick sin tand rotfylld, eller om besvären från en utsliten höftled. Så var det i Uddevalla — tills ett smärtinstrument togs fram.?
När Vårdfacket stiger in på boendet Nordanvindsvägen i Uddevalla möts vi av en nöjd och glad Siv Karlsson och kompisen Ulla Aronsson. Just i dag är de båda lediga från dagcentret och myser i den stora hörnsoffan i det kombinerade köket och vardagsrummet tillsammans med vårdaren Anna-Karin Kling och distriktssköterskan Katarina Sandrén. ?
Både Siv och Ulla har haft ömma och värkande höfter som har blivit mycket bättre sedan de började med smärtstillande. ?
– Mina värkar är borta nu, förklarar Ulla.??
De som arbetar inom särskild handikappomsorg förväntas förstå vad som ligger bakom när en boende drar sig undan, sover dåligt, är orkeslös eller arg. Men tecken på oro, smärta och andra obehag kan se väldigt olika ut och vara svåra att tolka. Vårdaren Anna-Karin Kling har arbetat med utvecklingsstörda i 25 år. Innan projektet startade pratade hon och hennes kolleger inte om att de boende skulle kunna känna smärta. ?
– Vi pratade inte ens om att tjejerna kunde ha mensont, berättar hon.?Men nu är all habiliteringspersonal i Uddevalla utbildad i att bedöma smärta och obehag av olika slag hos de boende. Bedömningsunderlaget är en snygg grön skrift som ligger framme, väl synlig och tillgänglig för alla. Tack vare den fick personalen på boendet upp ögonen för att det var den onda höften som hindrade Siv och gjorde henne arg och otålig, och nu har hon fått hjälp mot sina smärtor. Att själv kunna ta sig i och ur sin säng är viktigt för henne, och det kunde hon inte göra tidigare. Därför är hon nu alldeles särskilt glad för just det. ??
Siv kan ha haft ont till och från i hela sitt liv. Sedan hon själv för en tid sedan berättade att hon hade ont, har hon fått paracetamol klockan sex på morgonen för att den ska hinna verka innan det är dags att gå upp. Tabletterna fick snabbt avsedd effekt. Nu är hon mycket rörligare och gladare, och behöver inte längre hjälp vare sig med att lägga sig på kvällen eller att stiga upp på morgonen. ?
I samma veva fick hon också en rullator, och med den som stöd rundar hon nu soffan utan svårigheter. Att sjunka ned i densamma för att ägna sig åt favoritsysselsättningen – att bläddra i skvallertidningar – är heller ingen match.??
Personer med utvecklingsstörning har ofta inget inlärt språk för att uttrycka känslor, som till exempel smärta, det är därför lätt att missa. Anna-Karin och hennes arbetskamrater tänkte att beteendet, som oro eller aggressivitet, hörde till handikappet. För det fick de boende ofta lugnande medel – och hade smärtan kvar. Uttrycken kan också vara så lågmälda att de inte ens märks. En pojke på ett boende fick en tand rotfylld utan bedövning. Efter det drog han sig undan. Eftersom han inte gav uttryck för sin smärta tänkte ingen på att han hade ont. Även föräldrar missar att deras barn har ont. De ser sina barn som duktiga och tåliga när de inte klagar, och tror att de har »hög smärttröskel«. ??
Att få en hel personalgrupp att använda ett bedömningsinstrument har dock inte varit helt enkelt. Det finns en vana att tolka oro och aggressivitet som något som hör till handikappet fast det egentligen är smärtuttryck. ?
– Lite knepigt är det också att vara en i arbetsgruppen och samtidigt driva på och försöka få sina arbetskamrater att använda det, berättar Anna-Karin.?
Men även om instrumentet underlättar mycket betyder det inte att bedömningen är enkel. Det är fortfarande ett detektivarbete. Men nu tänker personalen på ett nytt sätt och de reflekterar, konstaterar lss-sjuksköterskan Margareta Lunde-Martinson. Hennes uppgift är att ansvara för utveckling och handledning av habiliteringspersonalen och att arbeta konsultativt gentemot de övriga lss-sjuksköterskorna i kommunen. Hon har drivit projektet Smärta och utvecklingsstörning och tycker att personalen har blivit mycket bättre på att se och bedöma smärta och andra obehag. ??
När personalen på Nordanvindsvägen misstänker att en boende har ont är det distriktssköterskan Katarina Sandrén de ringer. Hon träffar den boende och gör bedömningen tillsammans med habiliteringspersonalen. Eftersom hon har förskrivningsrätt kan hon ordinera direkt och den boende får snabb hjälp.?
Katarina berättar om en äldre man som i många år hade medicinerats med neuroleptika för sina psykiska besvär.?
– Han blev allt sämre somatiskt och var till slut sängliggande. Vi visste inte vad det var med honom och provade med att sätta in smärtstillande. Dagen därpå gick han upp och satte sig vid frukostbordet. En utredning gjordes också, där orsaken till smärtorna klarlades. Så han slapp smärta den sista tiden han levde.?
Katarina tycker att personalen har utvecklats mycket efter utbildningen och sedan instrumentet började användas. Även dokumentationen har blivit bättre. Nu beskriver de situationen, vilka åtgärder de har vidtagit och vad det har gett för resultat. Att samarbetet mellan habiliteringspersonalen och Katarina fungerar ännu bättre än tidigare, det är hon och Anna-Karin överens om. ?
– Men det betyder inte att värktabletter är lösningen på allt. Framför allt har personalen vunnit på att reflektera, att tänka att den boendes beteende kan bero på något som inte har med utvecklingsstörningen att göra, säger Katarina.??
Anna-Karin och hennes kolleger tänker annorlunda nu. De vet att utvecklingsstörda ofta inte har något inlärt smärtbeteende eller språk för att uttrycka smärta och de har vant sig vid att använda instrumentet. ?
– Vi lyckas inte alltid, men vi ger inte upp. Vi vet att det ofta går att lindra de smärtor och den värk som Siv och många andra har levt med.