Patienter är mer lika än vad personalen tror

Vårdpersonal på väg hem till döende patienter funderar ofta på hur de ska tackla om det finns kulturella skillnader. I själva verket är det sällan det som visar sig vara viktigt.

Oro för att göra fel hemma hos döende patienter från andra länder drabbar ibland vårdpersonal. Men det är inte säkert att det finns något annorlunda – något typiskt turkiskt – att ta hänsyn till bara för att en patient kommer från Turkiet.

– De flesta skillnader och likheter mellan oss är individuella och även om personalen kan vara upptagen med tankar om etnicitet innan de träffar patienten, så är det sällan det som är viktigast under själva vårdmötet.

Det säger Eva Karlsson, etnolog som parallellt med sitt arbete på Mångkulturellt centrum i Fittja utanför Stockholm forskar om det goda döendet. Hon har följt med personal inom palliativ vård på deras hembesök och säger att det är svårt att helt säkert avgöra vad det är som påverkar hur mötet mellan vårdare och patient blir.

– Om en konflikt uppstår med en svenskfödd patient finns det en tendens att förklara det med något hos individen, medan man gärna ser förklaringar i ursprunget om det är en utlandsfödd patient.

När Eva Karlsson har intervjuat patienter, svenskfödda och utlandsfödda, så visar det sig att de är oroliga för ungefär samma saker. De talar om personalens hygien och sin rädsla för att bli smittade av något och de oroar sig för hur barnen ska ta att mamma eller pappa ska dö snart. De tar också upp det negativa med att möta många olika sjuksköterskor och ibland oviljan att möta manlig vårdpersonal.

På de enheter som Eva Karlsson har studerat finns pärmar med rutiner för vad personalen ska tänka på vid dödsfall när patienten har annan kulturell bakgrund eller en annan religion. Det är lite motsägelsefullt. De får veta att de ska vara uppmärksamma på kulturella särdrag, samtidigt som de förväntas möta varje patient som en individ.

– Det finns en funktion med att dela in varandra i kategorier. Det underlättar våra liv att snabbt kunna skaffa sig en bild av vem vi har mittemot oss, säger Eva Karlsson.

Kategoriserar gör vi på alla möjliga sätt. Vid vård i livets slutskede är ålder ännu tydligare än etnicitet. Människor är fulla av förutfattade meningar, men också väldigt föränderliga, säger Eva Karlsson. Därför har hon lite svårt för tal om kulturella skillnader. Vi kan vara en person i ett sammanhang och någon helt annan i ett annat.

– Risken är att vi gör kultur till något fast och oföränderligt.

Eva Karlsson tror visst att det är bra om vårdpersonal har kunskap om att människors olika bakgrund kan påverka mötet i vården. Men det skulle vara ett livsprojekt att lära sig en massa om varenda kultur som finns representerad i vårt land. Sedan skulle det ändå inte gå att slå fast något om den enskilda individen utifrån vad man har lärt.

I stället för att tala om behovet av »kulturkunskaper« tycker hon att vårdpersonal bör fråga sig vilken typ av kunskap som behövs för att möta patienten som en individ.

– Viktigare än att lära sig förstå andra kulturer är att våga möta sina egna föreställningar eller fördomar. Den som säger »jag har inga fördomar« riskerar att inte komma vidare.