PERSONLIGT NINA HAGEMAN
Ålder 43 årKarriär sjuksköterskaFamilj man och tre barn, två utflyttadeSenast lästa bok Stieg Larssons Män som hatar kvinnorBra på inredning. Är fena på att fickparkera alla typer av bilar.Står inte ut med när inget händer
Hallon- och lingonsaft, bordeaux och coca-cola. Så kunde kollegernas fantasifulla beskrivningar av blod i urinen låta, som Nina Hageman möttes av när hon började arbeta som sjuksköterska på en urologavdelning. Svårt, tyckte hon. Nyutbildad och skolad som hon var i den nya och forskningsinriktade sjuksköterskeutbildningen, som kom i början av 1990-talet, förundrades hon över att sjuksköterskorna dokumenterade med så vaga och godtyckliga begrepp.
Det borde gå att gradera hematuri på ett säkrare och enhetligare sätt, funderade hon, och bestämde sig för att undersöka det. En nattsjuksköterska och klinikens professor i urologi hakade på. Tack vare en stödjande och intresserad chefssjuksköterska präglades avdelningen av ett positivt klimat med utrymme för forskning och utveckling, vilket gjorde att de kunde sätta i gång en studie.
När de i studien frågade 16 personer vad de kallade urin med en viss färg fick de 11 olika svar, allt från kaffefärgad till rosevin. På skalan noterade däremot alla samma grad, vilket bekräftade den tanke Nina Hageman hade slagits av från början: att det måste bli en säkrare bedömning om sjuksköterskan har en tydlig färgskala att jämföra med.
Så vad gör då en sjuksköterska med en publicerad artikel i handen, men utan formell forskarutbildning? Nina Hageman gick bakvägen.
– Jag tog med mig artikeln till Karolinska institutet och läste in magisterexamen i omvårdnadsvetenskap och skrev en »kappa« till artikeln. Det blev magisteruppsatsen. Och det gick bra, jag hade gjort allt rätt, konstaterar hon.
Även om Hemostick används på flera sjukhus i landet, skulle den behöva utvecklas och det kliniska värdet utvärderas ytterligare. Men det har varit en arbetskrävande process. Eftersom Nina Hageman har skapat en produkt som är efterfrågad har hon också bildat ett bolag för att kunna sälja den. Så även om hon har fått ja till pengar för att forska vidare är det inte säkert att tiden räcker till. Men om det blir så behöver hon en partner att arbeta ihop med.
Och visst skulle hon vilja fortsätta.
– Jag kan inte släppa det eftersom det är en bra produkt, men jag är ingen forskare i själ och hjärta, jag är mer projektledartypen.
Hur det blir vet hon inte än. Just nu engagerar ett nytt jobb som försäljare av läkemedel.
För korrespondens: Nina Hageman, sjuksköterska.
E-post: medinina@comhem.se