Plötsligt gick larmet TBC

Kris. När en lärare blev sjuk hamnade hundratals barn i risk­zonen. En av de största masstestningarna i modern tid drogs i gång på Örbyskolan. Skol­sköt­er­skan fick en jättelogistik i famnen — och barn som frågade om de skulle dö.

Strax före jul samlade rektor Lennart Östlund all personal hos sig och tog till orda: ”Det här blir ett kort möte, men desto allvarligare.” Framför honom satt lärarna på Örbyskolan och vid hans sida stod skolsköterskan Christina Berntling. Bara timmar tidigare hade de ringt från Karolinska universitetssjukhuset och berättat vad som hade hänt deras kollega, idrottsläraren Jannis Paparoupas, som de oroat sig för hela hösten och som till slut blev så dålig att han lades in. Läraren hade den smittsamma sjukdomen tbc. Genom sin undervisning hade han haft kontakt med över 300 elever. Nu skulle en stor beredskapsplan dras i gång, men först måste alla informeras.

Den kallas hostan som världen glömde, trots att tuberkulos är den sjukdom som skördar flest liv globalt efter hiv. I Sverige kan äldre människor minnas spottkoppen med fasa, men ur den breda allmänhetens minne har tbc sjunkit undan — och ur vårdens. Nyligen varnade Smittskyddsinstitutet för att risken är stor att diagnosen glöms bort och själv träffade den drabbade läraren, Jannis Paparoupas, flera olika läkare under hela hösten innan han fick rätt bedömning, trots alla de klassiska symtomen. Först när han vaknade en morgon, hostade blod och åkte in akut fick han rätt bedömning, och då hade sjukdomen redan gått långt ner i lungorna. När vi nu möts så här i efterhand en vacker vårvinterdag strax före påsk för att tala om hur Örbyskolan tog sig ur krisen, har han så smått börjat jobba igen och glädjebeskedet kommit: Ingen blev smittad. Efter nästan ett halvårs krisberedskap kan elever och lärare äntligen andas ut.

Den här dagen sprakar skolan av uppvisningar som avslutning på en veckas ”elevens val”. Ett böljande hav av barn flyter mellan klassrum där man kan beundra legobyggen, engelsk teater och nere i gympasalen hänför ett stort gäng sin publik med den koreanska succédansen Gangnam style.

Solen skiner in genom fönstrena och inget, absolut inget, påminner om blodiga upphostningar och varfyllda lungor.

Christina Berntling valde att söka sig till skolans värld för att hon ville jobba med friska barn. Men när tbc–larmet gick hamnade hon mitt bland oroliga föräldrar och barn som frågade: ”Ska jag dö nu?” Tbc är en lurig sjukdom som yttrar sig olika på vuxna och barn och kan ligga vilande i kroppen under lång tid. Därför försökte hon ta reda på allt om sjukdomen när larmet gick för att kunna svara på hur det smittar, vilka symtomen är och hur stor risken är att drabbas. Hon var aldrig orolig för sin egen del, men för sin kollega Jannis som låg isolerad i ett rum på sjukhuset och plågades svårt av både sjukdomen och skuldkänslorna medan världen utanför tände adventsljusstakar och förberedde sig för julhelgen. Hans tankar snurrade. ”Alla barn! Tänk om någon blivit smittad!” De första dygnen bara rann tårarna tills en läkare sade åt honom att sluta grubbla. ”Lägg ner. Du bär inte ansvaret för det här. Du kan inte hjälpa det, på samma sätt som den som smittade dig.”

Själv hade Christina Berntling stor hjälp av sin erfarenhet av att ha jobbat inom akutsjukvården. När skolans beredskapsplan drog i gång och den största masstestningen i Stockholm startade fick hon agera likadant och inte stressa upp sig över omkullkastade planer.

— Jag är nog väldigt bra på att omprioritera tack vare mina år inom akutsjukvården. Man har en plan på morgonen och tvingas sedan tänka om. Den biten sitter kvar. Dessutom hade vi ju inget val, säger Christina Berntling.

Samma dag som landstingets smittskydds­enhet kom med sina team med läkare och sjuksköterskor för att testa 337 barn på 2 dagar, hade hon tänkt genomföra hälsosamtal med mellanstadieeleverna. I stället förvandlades hennes arbetsrum till sambandscentral och det blev hennes uppgift att sköta all logistik, inhämta föräldrarnas samtycke och para ihop journaler. Men än viktigare: att vara lugnet mitt i stormen och hålla handen när spruträdslan blev för stor, muta med en pepparkaka och tålmodigt svara på föräldrarnas frågor.

— Sådant här har man ingen plan för utan först när man gått igenom det, vet man hur det är. Det är en stor, svår och omfattande situation, säger Christina Berntling.

Den största masstestningen i modern tid i Stockholm krävde uppfinningsrikedom och okonventionella lösningar. När man gör ett tuberkulintest, så kallat PPD, sprutas ett äggviteämne från tuberkelbakterien in i huden på ena överarmen och sedan kontrolleras om det blir en reaktion med svullnad i huden, en liten bulle. Med hjälp av en bläckpenna förvandlades bullen till en liten glad gubbe på barnens armar, för att lätta upp mitt i allvaret.

Det är viktigt att reaktionen avläses inom rätt tidsintervall. Därför fick föräldrarna till förkylda barn som var hemma från skolan skjutsa in dem och möta sjuksköterskorna utomhus på skolgården så att barnen fick undersökas där.

Lågstadiebarnen testades först, sedan de på mellanstadiet, medan personalen fick boka tid på sjukhuset för att testas. Ungefär tio personer som visade tecken på infektion fick gå vidare och göra blodprov, men i samtliga fall visade det sig vara falskt alarm.

Samtidigt skulle den dagliga verksamheten med hälsosamtal, vaccineringar och barn med ont i magen hållas i gång, så mycket som hade med tuberkulos att göra skötte Christina Berntling efter ordinarie arbetstid. Hennes råd till skolsköterskor som hamnar i samma situation är: Hetsa inte upp dig. Ta en sak i taget. Prioritera.

— Stäng den öppna mottagningen. Några skrubbsår klarar lärarna att ta hand om, säger Christina Berntling.?

Trots den extrema situationen med hundra-tals barn som riskerade att få en allvarlig sjukdom som innebär lång och krävande behandling, var stämningen lugn och sansad. Kring Örbyskolan samlades snabbt en organisation bestående av skolhälsovården, sjukhusets barnklinik och landstingets smittskyddsenhet, institutioner som normalt inte jobbar ihop. Christina Berntling lyfter fram det som nyckeln till framgång.

— Jag har aldrig tidigare varit med om att någon har varit så tillgänglig som landstingets smittskyddsläkare. Så fort man slog hennes telefonnummer svarade hon, eller ringde tillbaka, säger Christina Berntling.?

Livet på Örbyskolan har återgått till det normala och Christina Berntlings arbetsrum är ingen sambandscentral längre. Under diskbänken ligger resterna av dramat: tomma ampuller i ”gula burken”, behållaren med riskavfall, och i bokhyllan står pärmar med provsvar undanstoppade som en bekräftelse på det som alla hade hoppats på. Att det gick bra.

Nu ska Christina Berntling äntligen ta itu med de där hälsosamtalen som inte blev av före påsk. Kanske blir de klara före sommaren.