Prisregn över nytänkare

Sjuksköterskan Britt-Mari Banck är beredd att tänka om. Det har gett dialyspatienter större frihet, en ny roll för sjuksköterskor och nu ett stort pris till henne själv.

Sjuksköterskan och sektionsledaren Britt-Mari Banck var jublande glad när hon fick ta emot Vårdförbundspriset på 250 000 kronor under Kvalitetsmässani Göteborg i slutet av november.

Tillsammans så mycket bättre var rubriken på den ansökan som hon skickade till juryn för Vårdförbundspriset. För det är just det allt handlar om, säger Britt-Mari Banck. Att kliva ut ur sjuksköterske­rollen och ställa sig bredvid patienten och utforma vården tillsammans. För trots 20 års erfarenhet av dialysbehandling vet hon ju inte hur det känns.

Men det gör patienterna och det var mötet med en särskild patient, Christian Farman, som fick Britt-Mari Banck att inse att det var dags för dialysvården att förändras. Han hade läst allt han kunde komma över om dialysbehandling och kom till avdelningen med ett bestämt krav: ”Jag vill klara av min sjukdom och min behandling själv.”

— När Christian kom hit och ställde krav på att vara delaktig i vården var det inget konstigt för mig. Jag hörde hur väl insatt han var och tänkte att det är den här sortens patienter vi kommer att möta i framtiden, säger Britt-Mari Banck.

Hon såg hans krav som en utmaning, men frågan inställde sig: Hur gör jag nu? Sedan tänkte hon att det inte kunde vara så mycket annorlunda än att utbilda en sjuksköterska inom dialys. Han hade baskunskapen, han var tekniker och han var dessutom så gott som expert på sin sjukdom.

Det har gått åtta år sedan dess. Christian Farman har utbildat sig till sjuksköterska, Britt-Mari Banck har förändrat både vården och sjuksköterskerollen — och belönats med Vårdförbundspriset.

Patienterna på dialysenheten är sjuka 24 timmar om dygnet och kommer till avdelningen tre till fem gånger i veckan — flera timmar varje gång. De har en kronisk sjukdom och för personalen är det naturligt att inte bara se dem som patienter utan som personer.

— Det är svårare att ”köra över” en patient som har blivit en person, säger Britt-Mari Banck.

Dialysenheten har skapat en läromodell som de kallar självdialys­trappan. Inga tidsramar finns utan varje patient tar ett steg vidare när det passar dem. Individuella behov och förutsättningar bestämmer takten. Patienten går från att först vara gäst på självdialysen, via att sköta maskinen och sticka sig under viss tillsyn till att slutligen klara behandlingen på egen hand.

— Jag ser mig mer som en coach än som sjuksköterska och det känns naturligt för mig, men inte för alla. En del vill ha kvar behandlarrollen och då ska de få det. Ingen ska tvingas till coachande, säger Britt-Mari Banck.

Den stora skillnaden mellan att vara coach och att vara sjuksköterska säger hon är att coachen ger patienterna kunskap och lär dem att vara aktiva. Patienterna ska kunna så mycket att de själva kan besluta om förändringar i behandlingen. Och gör de inte det kliver coachen in och blir mer aktiv.

— Svårigheten är att inte gå in i sjuksköterske­rollen igen och börja sköta deras dialys. Det kan visserligen behövas ibland och det är viktigt att veta när, annars finns risken att patientens självkänsla krymper i stället för att växa. Men som någon patient sa: ”När jag behöver dem är de sjuksköterskor.”

Den stora vinsten med självdialysen är att när patienterna får kunskap om sin sjukdom får de också nycklarna till problemlösning. ”Man ska göra det svåra enkelt”, säger Britt-Mari Banck.