Reflekterat
Jag vet ett kommunalt smultronställe där solen skiner på alla. Det har klippor, skrevor, gräsplättar och sandstrand.
Träramper för att köra rullstolen eller rollatorn ända ned till havet. En underbar uppvärmd havsvattenbassäng för den som vill simma, delta i vattengympan eller bara flyta runt. För de flesta är bassängen också en träning som är stärkande och lindrande.?
Ett hus med kafeteria och omklädningsrum, toa och duschar ligger intill parkeringen. Det finns en gungställning med specialgunga för rörelsehindrade barn.?
Alla vi som kommer till detta lilla paradis har ett eller annat handikapp. Funktionsnedsättningen är förutsättningen för nyckeln till denna oas.?
Här är vi inte patienter och inte i utanförskap. Vi må vara seende eller blinda, hörande eller döva, självgående eller hjälpberoende. Autister eller utåtagerande, amputerade, traumatiserade, bli sondmatade, vara multihandikappade och tillsammans med assistenter. Flera av besökarna skulle omöjligt klara en icke anpassad badplats. Hudfärgen varierar och svenska språket är inte det enda som talas. Vi finns i alla åldrar, är arbetande eller arbetslösa, lever olika liv. Här slappnar vi bara av, och njuter.?
Jag åker också dit, min högra arm är amputerad och vänster knä splitterskadat. Jag brukar utnyttja ramperna vid stranden.??
Tänk om yrkeslivet vore lika anpassat för en funktionshindrad. Jag har haft väldig tur som fått ett jobb, men i år har jag åter varit patient. Journalskrivandet har överbelastat min arm, vilket har lett till sjukskrivning och nagelfarande av Försäkringskassan. Nu eftersöks tekniska hjälpmedel som kan ersätta min hands rörelser med min röst. Talsyntesprogram existerar, jag använde mitt nu när jag skrev denna krönika, men det klarar inte den snabbhet som krävs på jobbet. Då återstår en diktafon. Men det krävs en person som skriver ut diktaten. Fine! Ytterligare en person kommer i jobb, tack vare mina skador. ?
Vi funktionsnedsatta ses oftast som avvikare. Tänk om vi i stället accepterades som resurser och gavs de möjligheter vi behöver för att bidra med det vi kan. Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga.?
Tills vidare borde i alla fall alla kommuner utveckla smultronställen, för innanförskapets skull.